Det finns väldigt mycket som man tar för givet.
Ända tills man inte längre kan göra dem eller att det har blivit otroligt krångligt att göra.
Det här med att inte kunna gå som vanligt med två ben gör vissa saker svåra eller helt omöjliga.
Gå och handla till exempel. Det är så otroligt svårt när man går med två kryckor.
Dra på en korg eller skjuta på en vagn är omöjligt. Jag får istället beté mig som värsta snattaren och trycka fickorna fulla.
Tack o lov, så jobbar stora, storasyster i en matbutik, så hon får hjälpa mig med matinköpen.
Diska, är också svårt när man inte har två ben att stå på. Så länge jag var gipsad gick det inte alls, stora, storasyster fick hjälpa mig. Annars sköljde jag bara av snabbt.
Med den stora klumpiga stöveln jag fått nu, så kan jag med lite vila då och då, fixa disken själv.
Duscha har blivit ångestframkallande. Kan inte komma i och ur badkaret. Så jag får packa ryggsäcken full och ta mig ner till första våningen.
Där får jag knyta plastsäck om stöveln och sittande försöka komma åt överallt. Sedan ska jag försöka ta mig runt på ett blött badrumsgolv utan att slinta.
Det där med att ta en snabb dusch är inte att tänka på längre. Det tar uppåt en halvtimma att duscha.
Tvätta, har också blivit jobbigt. Åter igen får jag packa rycksäcken full och ta mig ner till tvättmaskinen i källaren. Tack o lov, så hjälpte hyresvärdinnan förra veckan.
Jag har inte lyckats lägga tillbaka de torra kläderna, utan de ligger ihopvikta på bordet bredvid torkstället. Men de är i alla fall i lägenheten.
Att mata de stackars katterna i ladugården tar också sin lilla tid. Jag får lägga kattmatsburken och mjölken i en kasse som jag hänger på ena kryckans handtag.
Tack o lov, så är katterna rädda för kryckorna. Normalt springer de runt benen på mig när jag ger dem mat. Nu håller de sig på lagom avstånd tills jag är färdig.
Gå på restaurang är heller inte smidigt. Inte nog med att personalen måste komma ut med maten, vilket de flesta gör, men de måste också komma med ett dricksglas och bestick.
De flesta människor är otroligt vänliga och förstående så det har inte varit några problem.
Jag kan inte längre gå några längre sträckor, vilket gör att jag blir mer beroende av att någon kör mig. Detta när nog det som är mest frustrerande.
Vill jag komma utanför bygränsen och tiderna inte passar för närtrafik och tåg, så måste någon i min närhet köra mig.
Det tar abolsut mest på krafterna. Jag mår jättedåligt av att vara så beroende av andra. Jag får dåligt samvete för att jag vill gå på bio varje vecka. Vilket gör att jag dekar ner mig direkt och då hjälper bara ett biobesök eller en kort resa.
Jag har lite över sex veckor att ta mig fram med hjälp av två kryckor. Sedan ska jag ta av stöveln och gå med vanliga skor och en krycka.
Men under tiden dit ska jag försöka krångla mig igenom saker som jag innan gjorde utan att tänka efter det minsta.
Kommentera