Det har blivit många resor runt Sverige sedan maj förra året.
Jag hittar mer och mer roliga statyer att besöka men vilken är min favorit?
Jag kan inte välja någon av de alla. Jag älskar dem så oerhört mycket. Jag blir som oftast galet lycklig när jag får syn på dem.
Först ut var en hastig resa till Karlskrona för att besöka Rosenbom vid Amiralitetskyrkan. Men då hade jag redan bokat en resa till Årjäng veckan därpå för att titta på Årjängstrollet. Båda dem två hade jag redan sett förut, även om det var en herrans massa år sedan.
Sedan har resorna, lång som korta, avlöst varandra.
Jag blev jublande glad när jag anlände till Björnstugan. Fyrtio år efter mitt första besök. Den renoverades förrförra året och är numera svart. Den var så vacker. När Covid-19 slog till och det rekommenderades att man skulle ha munskydd, satte ägaren ett munskydd på björnen, berättade taxichauffören som körde mig sista biten fram. Det hade tack o lov blåst bort. Jag hade blivit otroligt besviken om det hade skymt huvudet. Nu fanns bara snörena hängande kvar och det gjorde inget.
En del resor för att se någon udda stor sak har varit rejält långa. För att ta mig till Charlottenberg vid norska gränsen fick jag byta tåg tre gånger och hade tur att alla tågen gick i tid.
Jag hade också otroligt tur med att träffa på en trevlig taxichaufför, som körde mig till monumentet vid norska gränsen för att sedan släppa av mig vid träsoldaten och hjälpa mig att tå några kort.
Jag hade ännu inte inskaffat stativ och fjärrkontroll utan litade helt på jag skulle kunna hitta någon som kunde hjälpa mig eller så fick jag använda min aviga selfiepinne
Blev alldeles kär i soldaten i rondellen strax utanför Malmköping. Här drällde det inte med folk och jag fick använda min selfiepinne. Han var så fruktansvärt söt att jag nog åker tillbaka denna sommar för att ta mer kort med honom.
Men gillar jag honom mer än någon annan staty?
Nej, för hur häftig var inte världens största pinnstol i Edsbyn?
För att försäkra mig om att jag fick bra kort vid pinnstolen, dvs inga tråkiga selfies, ringde jag och frågade på hotellet veckan innan besöket om de visste någon som kunde hjälpa mig. Det slutade med att en supertrevlig tjej som jobbade på Järnvägshotellet följde med mig och sedan gav mig en liten guidad tur runt Edsbyn.
Mitt stativ har gjort att jag inte behöver oroa mig för att inte hitta någon som kan hjälpa mig men samtidigt har jag träffat så otroligt många trevliga och hjälpsamma människor på mina resor. Är det folk i närheten av något jag vill ta ett kort vid så frågar jag fortfarande om hjälp då och då.
Jag blev så sanslöst, tokigt, galet förälskad i dalahästen i Nusnäs. Jag frågade flera om hjälp. Varje gång jag gick förbi den ville jag ta kort med den. Så härligt att de satt upp en pall vid den som gjorde att alla kunde komma upp.
Kanske är dalahästen lite mer favorit än de andra. Men bara lite.
Världens största dalahäst var verkligen STOR! Här fick jag hjälp av en kompis som bor i Avesta. Tur det för annars hade jag fått jaga folk inne på Burger King. Det är något speciellt med dalahästar trots allt.
Med stativet har jag mer frihet och kan besöka statyer som står vid sidan om eller i en rondell eller tre.
Första rondellen jag tog kort i var i Falköping och då hade jag bästabästisen med. Fick fick en rolig fotograferingsstund där vi roade bilister. Det är blivit en hel drös med rondeller till. Den vackra riddarsporren gjord av glas i Nybro är nog trots allt favoriten bland rondellerna.
För att ta mig till den Återvändande Smålänningen i Gislaved fick jag åka bussen en bra bit. Men det var han värd. Han var också tämligen nyrenoverad. Det är endast en staty som varit riktigt sunkig och det var Marina, världens största flicka i solit trä. Hon hade tyvärr börjat murkna och hade tappat en hand. Men hon var söt ändå.
Ibland behöver jag inte ta tåg i timmar för att titta på härliga statyer. Jätten Vist i Huskvarna är en gammal favorit. Redan som barn var jag löjligt förtjust i honom. Han fyllde femtio år för ett par år sedan och är still going strong.
Han är den förste statyn som jag förälskade mig i så kanske han är min största favorit trots allt.
Jag blev alldeles förtvivlad när vi åkte via Tranås istället för Huskvarna när vi skulle upp till släkten i Vadstena när jag var barn. Bara en liten glimt av honom gjorde mig glad.
Jo, han är nog lite mer favorit än de andra. Men inte mycket. Alla statyer och skulpturer betyder så mycket för mig. Det ger mig så mycket glädje att åka runt och ta kort vid dem. Men inte bara det, planeringen inför resan och själva tåg/buss-resan för att ta mig till diverse platser är rolig. Det är helheten som gör det.
Jag har inte räknat ut hur många resor jag gjort sedan maj förra året men det är några stycken och än är det inte slut. Har flera resor inplanerade och det finns massor till att se.
Vissa saker ligger bortom mitt räckhåll, FÖR långa resor eller så kan de bara nås med bil. Men det gör inte att det tar slut med saker att besöka.
Sveriges kommuner har kommit på att det går att sätta upp diverse roliga saker i rondeller. De blir bara fler och fler. Härligt det!
Fler statyer till folket!
