Hastigt och lustigt så hamnade jag i Stockholm på Galenskaparnas och After Shaves 30årsfesten tack vare Rebecka.
Rebecka ringde på tisdagskvällen och undrade om jag ville följa med henne på Galenskaparna på torsdagen. Hon hade hittat två, de sista, biljetter till torsdagens föreställning. Nästa lediga biljetter var i april. Givetvis sa jag ja!
Så vid tolvtiden for vi iväg mot den stora staden.
Väl framme i Stockholm tog vi en vända på Gamla Stan där vi hittade ett mysigt fik för att äta. Café Muren, som verkligen levde upp till sitt namn, var litet och otroligt mysigt. God var maten också.
Sedan flanerade vi runt lite innan vi träffade Rebeckas kompis Malin och gick och fikade högst upp i Stadsteatern. Ytterligare en trevlig stund. Sedan var det dags att ila mot Oscarsteatern.
Vi på översta balkongen men inte ihop. Jag hamnade på sista, översta, raden. Så de var inte så stora där nere. Men platsen var helt OK. Rebecka åtta rader ner fick sitta framåtlutad för att kunna se hela scenen.
De kör ett nummer från varje år. Det är otroligt roligt och de är helt underbara. Men samtidigt kan jag ju precis vartenda litet ord de sjunger/säger. Så det blir liksom ingen överraskning, hur roligt det än är. Sjunger med hela tiden.
Absolut bäst är Per Fritzells Hembygdsföreningens ordförande Torgny Assarsson som framför det fruktansvärt gamla skillingtrycket "Min broder och jag och polisen" tillsammans med Claes Eriksson som hans far på cittra. Claes spelar så illa och fel att Per helt kommer av sig och det blir helt hysteriskt roligt. Hans töntiga rörelser och halvfalska sång är så underbart galet roligt. Första aktens bästa nummer. Även om det svänger bra i flera nummer, bäst Mackens medley, så är det Per som lyser upp första akten.
Andra akten är det för mig nästan helt okända nummer. Är dålig på After Shaves och Claes olika projekt de senaste åren. Men "Mor i Backen" som får besök av länsmansjäveln och Jan Rippe som dricker sig igenom julmaten känner jag igen.
Det absolut bästa numret i andra akten är när Knut, Anders och Per iförda badbyxor sjunger Beach Boys på franska medan de utför helt halsbrytande nummer i några hängande gardiner. Skrattade så jag nästan trillade av stolen. Så underbart galet fult, de har inga supertränade kroppar med sexpack direkt.
En andra höjdpunkt i andra akten är när de improviserar en sång med hjälpen av publiken. Vi får vara med och bestämma låtens namn, blev Mariekex, äntligen!, vad för tonart, ess moll, för sort, tango och vilket instrument som skulle börja. Det är otroligt bra, men inte kan de väl improvisera precis allt? Men texten är klart påhittad just då. Med dagens teknik gjorde det att vi sedan direkt efter showen kunde köpa ett alldeles eget exemplar av denna unika sång. Helt otroligt!
Trots mina, och också Rebeckas, visade det sig i pausen, om att mycket var FÖR välkänt, var föreställningen helt toppen.
Sedan blev det hela långa vägen hem igen. Mycket prat med hesa röster för att hålla föraren, Rebecka, vaken. Till slut var vi, ok jag, hemma kvart över tre i natt. Så länge har jag inte varit uppe på evigheter.
Sedan blev det hela långa vägen hem igen. Mycket prat med hesa röster för att hålla föraren, Rebecka, vaken. Till slut var vi, ok jag, hemma kvart över tre i natt. Så länge har jag inte varit uppe på evigheter.
Tack Rebecka för att jätterolig och givande tur till Stockholm!
Kommentera