Jag var orolig innan ankomst till Portugal att jag inte skulle känna mig väl till mods på bröllopet. Jag är ju inte mycket för samlingar som dessa. Hamnar gärna i ett hörn och längtar hem.
Jag hade också oroat mig för att jag inte skulle känna mer än en handfull. Stämde inte alls!
På Parkers sida var det bara Charlies syster som jag aldrig träffat förut och Emelys familj var jättemysiga och trevliga, även om många av dem inte pratade så mycket engelska. Hennes far är från Madeira och de släktingarna pratade ingen engelska, men det gick ändå.
Det blev lite stressigt innan vi kom iväg till vigseln. Vi bor tack och lov väldigt nära det gamla fortet som festen hölls i. För Sara hade fått för sig att vigseln skulle vara klockan arton och inte sjutton. Så när hon fortfarande inte var klar fem över halv fem, höll jag på att gå upp i taket av stress. Hon fick snabbt fixa till sig och vi beställde fort en über för att slippa bli svettiga på promenaden ner, som bara tar ca tio minuter.
Jag blev så stressad att jag både glömde mitt tal och framförallt bröllopspresent. Vi pratade om att åka tillbaka och hämta den efter vigseln men bestämde sedan att lämna över den idag, då Parker och Emely bor på ett närliggande hotell här i Estoril.
Vi hade dock inte behövt stressa, brudparet var rejält sena och klockan var nästan halv sex när de till slut kom ut till det mycket vackert smyckade valvet.
Närmaste familjen kom och satte sig, sedan kom en mycket snyggt klädd Parker och sist, givetvis, kom en underskön Emely tillsammans med sin far. Inte ett öga tort.
En väninna till Emely var officiant och höll ett litet tal. Sedan läste brudparet upp sina löften till varandra. Lite längre tal men både roliga och rörande.
Emely hade skrivit i ett brev till Gud 2017 att hon hoppades på att träffa en advokat eller läkare som hade råd att försörja henne när de skaffade barn. De träffades året därpå och Parker är advokat…
De sa I do, till varandra, inget annat. Inget upprepande av löften. Bara tager du och sedan var det över.
Men det var mycket vackert och fint och ”min” yngste pojk har nu gift sig. Jag är så lycklig för hans skull och Emely, som är en bit yngre än han, är jättegullig och sympatisk. De utstrålar en enorm kärlek till varandra.
Efter vigseln blev det mingel för gästerna och fotografering för brudparet.
Sara och jag minglade lite kort innan vi gick runt i byggnaden och hamnade i fotograferingen. Så jag passade på att ta en mängde med kort.
De hade precis ställt upp när vi kom in och Sara upptäckte att Parkers väst inte satt snyggt och jag sa till Charlie att hennes behåband syntes. Först tänkte jag inte säga till henne men sedan tänkte jag om, det är ju Parker och Emelys bilder och ville att de skulle vara fina.
Charlie styrde och ställde med alla. Vid ett tillfälle gick hon för att leta reda på Emelys familj och då passade jag på att ta kort med brudparet.
När Sara fotat färdigt tyckte Parker att deras fotograf också skulle ta kort med mig och dem. Precis när vi var färdiga kom Charlie tillbaka och hon blev jättesur när hon fick syn på mig bredvid brudparet. Hon grabbar tag i mig och drar iväg med mig. Parker blir vansinnig och säger till henne; Gör aldrig om det!
Jag stannade kvar vid sidan om utan att bry mig om Charlie. Inte första gången hon behandlat mig som en obehörig. Hon ser mig nog som ett hot då hennes söner gillar mig mer än henne.
När hon ville ha med sina väninnor tillsammans med brudparet såg Parker till att jag också skulle vare med. Charlie sa inget men jag är säker på att hon kokade över.
När fotograferingen var över blev det ännu mera mingel. Jag pratade länge med en mycket trevlig kusin till Emelys pappa. Han hade bott i trettiofem år i USA men när han fick problem med hjärtat flyttade han tillbaka till Portugal.
Här är sjukvården så mycket bättre och den är gratis, berättade han. Han hade ingen önskan om att flytta tillbaka till USA igen.
Jag pratade också länge med min äldste ”son”, Mark. Han har haft det kämpigt genom livet och fick för några år sedan diagnosen bipolär. Han mår mycket bättre idag. Han går hos psykolog och han har skaffat sig ett jobb utanför faderns byggfirma. Han har också flickvän som han jobbade på att fria till snart. Så jag kanske får åka till Florida nästa år. För var han än gifter sig någonstans så kommer jag vara där!, Den saken är säker! Allt för mina pojkar!
Till slut fick vi gå in och äta, då var klockan nästan åtta. Lite chockartat så hade Sara och jag placerats vid bordet i mitten, rakt framför brudparet, som satt ensamma vid ett bord. Familjerna satt snett ut från sidorna. Jag var säker på att jag skulle hamna längst bort men det var nog Parker och Emely som bestämt bordsplaceringen.
Det var trerätters med mat som vi fick googla på vad det var, även att menyn var på engelska. Men det mesta var gott. Det har ju varit lite si och så med den portugisiska maten under de första dagarna om man så säger, men pärlhönan till huvudrätten var mycket god.
Vi kände verkligen att vi var på ett amerikanskt bröllop, det var inte som hemma där alla sitter och äter i lugn och ro. Folk vandrade omkring och var ute på balkongerna.
Parker och Emely satt och åt men hans kusin Will förklarade att många gånger så äter brudparen innan gästerna och sedan går de runt och minglar när de äter.
Det var lite som att sitta mitt i en film ibland. När maten var uppäten så blev det tal. Mark och ett par kompisar höll bra tal men Charlie svävade ut i ett långt tal som mestadels var om maken Tom. Så konstigt.
Sedan var det min tur. Jag hade glömt stödorden jag skrivit ner på hotellet så jag talade rakt från hjärtat. Jag berättade om Parker, om anekdoter och hur han var. Hur glad jag blivit när jag träffade Emely och jag avslutade med att jag visste att han skulle bli advokat. För han argumenterade hellre i tjugo minuter än gjorde något som tog två minuter att göra.
Stort jubel. Sedan lärde jag dem att vi säjer skål när vi höjer våra glas, så alla, ca femtio personer, tjoade glatt skål när mitt tal var slut.
När middagen var över blev det dans och mingel.
Jag och även Sara, som tyckte att du har nyckel till hotellet om du vill gå hem, skuttade runt med alla andra på dansgolvet till sena timman.
Sara passade in med alla som om hon känt dem i många år. Speciellt Emelys bror Vincent blev förtjust i henne.
Ibland fick jag vila och gick då och pratade med Emelys familj, som mest satt för sig själva och pratade. Mamman, Monica, lovade att vi var tvungna att komma till dem nästa gång vi kom till Florida. Hon skulle bjuda på en ecuadoriansk rätt som lät mycket god. Jag åker gärna till dem, de var mycket trevliga och både Parker och Mark har blivit en del av deras familj.
Charlie tycker inte om latinos, fast hennes far var från Puerto Rico, berättade hon surt om när vi pratade lite kort. Hon hade inga problem med att klanka ner på dem trots att vi stod bredvid deras bord. De håller sig bara för sig själva och är helt för familjen.
Charlie, som var fosterbarn som ung, förstår inte konceptet familj och det märks verkligen som hon har behandlat sina söner. Det har ofta varit hemskt att uppleva.
Jag hittade Mark och hans flickvän Jen ute i mörkret vid ett tillfälle och då blev vi sittande och prata en lång stund om allt möjligt, till slut kom Sara och satte sig också.
Jag pratade länge med Toms syster Melinda och hennes roliga make Wayne. Jag behövde inte var ensam många sekunder. Det fanns alltid någon att prata med. Jag pratade med Parkers vänner, som jag lärde känna för över trettio år sedan. Så roligt att träffa dem som vuxna. Det var verkligen många roliga återseenden.
Vi dansade och dansade och roligaste blev det när DJ:en satten på Dancing Queen med ABBA. Vilken allsång! Varenda människa, gammal som ung, kunde texten och skrålade med. Så härligt.
Strax efter midnatt åkte Charlie, Tom och hans släktingar tillbaka till sina hotell men festen fortsatte till halvtvå, då personalen till slut satte stopp för det hela.
Så roligt också att Sara fick vara med på bröllopet. Det var verkligen en upplevelse.
Efter mängder med kramar och tårfyllda farväl, så vandrade vi sakta upp för backen till vårt hotell.
Upprymda hade vi svårt att varva ner och klockan var nästan tre innan vi till slut somnade.
Ett så fantastiskt underbart bröllop!
Grattis Mr & Mrs Landers.
Kommentera