Oj, vad tiden går fort!
Det är redan fyra år sedan systerdotter och tillika närmaste granne och jag reste runt i England under några härliga dagar. Skulle så gärna åka tillbaka.
Ok, jag hade stora problem med kartläsningen. Jag var van vid USAs stora avstånd och fick bara inte ihop det med att allt låg en kort bit bort. Det var ofta, är vi redan där(?!). Min medresenär var rätt trött på mig ibland då jag hade så dålig koll. Det blev några köra-tillbaka-tillfällen om man så säger. Men allt var inte mitt fel. Rondellerna som ibland hade en rondell till i dem var inte lätta att komma ur. De hade otroligt många avfarter och det gällde att ligga i rätt fil.
Men tack vare en miss på flera mil hamnade vi i lilla Camelford och det supermysiga b&bet Culloden Farmhouse. Som tagit ur en film. Många små rum, vindlande trappa och lågt i taket. Hade inte blivit förvånad om Snövit och de Sju Dvärgarna hade kommit skuttande i de trånga trapporna.
Alla dessa härliga pubar vi stannade vid. De var så charmigt mysiga och serverade god mat. De hade alltid gratis wi-fi var än i obygden de låg.
Vi började med att missa en avfart. Jag hade inte lärt mig hur skyltningen fungerade än men tack vare det hamnade vi vid Beachy Head. Här hade man fantastisk utsikt över de vita kalkklipporna. Tack vare kalken i klipporna var havet silverfärgat med en skiftning åt ljust grönt. Jag blev alldeles till mig i trasorna över färgen. Fantastiskt vackert. Det blåste så mycket att man hela tiden fick spänna kroppen för att inte blåsa bort.
Det enda jag hade lite problem med, utöver kartläsningen, så var det vägarna. De mindre vägarna hade oftast höga häckar eller täta träd vid vägkanten som gjorde att man inte såg ett smack av utsikten. Det var oftast som att åka i en grön tunnel. Endast vid någon grind in till en åker eller äng kunde man se det vackra landskapet. Men när vi kom ut på den stora motorvägen söderut åkte vi igenom ett fantastisk vackert böljande landskap.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli så tagen av att se Stonehenge. Det är ju bara en hög med uppställda stenar. Men jag blev helt betagen. Kunde verkligen känna historiens vingslag och jag hade inte blivit förvånad om några druider kommit promenerande mellan stenblocken. Så häftigt att jag kan känna känsland fortfarande.
Likadant var det vid Tintagel Castle. Det sägs att Kung Arthur föddes här. I flera timmar hoppade systerdotter och jag runt på den vittrande halvön. Det kanske inte fanns så mycket att se, förutom den sanslöst häftiga statyn, men på något sätt var platsen magisk.
Den sluttande byn Clovelly var häftig. Den var så brant att inga bilar kunde köra här. Gatorna var belagda med ca tio centimeter stora ovala stenar som bildade små trappsteg. De fraktade saker med åsnor och medförsedda små slädar. Vi gick från toppen till botten och upp igen. Ett rejält träningspass.
Jag var mycket imponerad av hur systerdotter rattade runt i vänstertrafiken. Engelsmännen körde som galningar och det var nittio på vägar som här bara skulle varit femtio, om ens det. I större ok, så stora var de inte, städer var det ofta svårt att hitta någonstans att parkera. Bath var rent hopplös med det. En stad som ingen av oss föll för. Trots att Captain James från Our Girl kom här ifrån ;)
Jag skulle nämna fler ställen vi besökte som var helt underbara. Det fanns så mycket härliga platser vi besökte. Jag skulle gärna åka tillbaka och bila runt i södra England igen. Här finns så otroligt mycket att se. Ok, jag skulle gärna se mer av England eller ska jag säga Storbritannien, Wales och Skottland. Det lär väl dröja i dessa coronatider men jag hoppas att jag en dag ska kunna åka på roadtrip i Storbritannien igen.
Kommentera