I min unga ungdom hade vi just bara två LP-skivor att spela.
Det var Djungelboken och Jesus Christ Superstar. Vi spelade dem jämt och ständigt. Hela tiden. De blev fruktansvärt repiga och hoppiga.
Det hakade upp sig eller hoppade över delar av sånger men det var ju det enda man visste om på den tiden. Jag kan nästan sakna det där speciella knastret som blev när lyssnade på dem ofta. Inte när de hakade upp sig, men det charmiga knastret.
Varje gång jag hör Jesus Christ Superstar blir jag galet nostalgisk. Ser den gamla skivspelaren framför mig och hur jag dansade runt och sjöng med.
Djungelboken var både med sångerna och talet. Kunde varje ord men upptäckte flera år senare när jag såg filmen igen, att de inte varit i helt rätt ordning och mycket saknades.
Djungelboken var både med sångerna och talet. Kunde varje ord men upptäckte flera år senare när jag såg filmen igen, att de inte varit i helt rätt ordning och mycket saknades.
Men det var inget jag visste då. Det var gamarna, Baloo, Shere Kahn och alla de roliga figurerna i en härlig röra.
De båda skivorna ger mig härliga minnen.
Kommentera