Klockan 11.03 7 mars 2020 drog pappa sitt sista andetag.
Fem år sedan! Det känns som om det hände nyss.
Jag kan fortfarande känna, att det och det hade jag velat berätta för pappa. Givetvis inte så ofta som jag gjorde i början men det händer fortfarande.
Han är saknad.
31 januari fick pappa veta att han hade långt gången levercancer och den gick inte att göra något åt, utan han hade bara högst tre månader kvar att leva.
Storastorasyster och jag var med honom på sjukhuset och vi fick se bilderna från magnetröntgen. Det fanns nästan inget kvar av levern.
Pappa tog det med gott mod. Han var helt färdig med livet och längtade hem till mamma, som hade gått bort 4 augusti 2018.
Han kände att han hade hunnit med allt han ville och var nu beredd att vandra vidare.
Men jag var verkligen inte klar!
Han gick bort fem veckor efter cancerbeskedet.
Av de fem veckorna var jag borta två av dem när systerdotter och jag var i Florida och firade hennes 30 årsdag.
Vi kom hem den 20 februari och fyra dagar senare hamnade han på sjukhus med runt 42 graders feber.
Han kom inte hem igen. Han var på sjukhuset några dagar och sedan hittade de plats på Gränna Äldreboende.
Han ville inte hem, han kände själv att han inte skulle klara sig själv där hemma.
Cancern började nu märkas och han var väldigt trött hela tiden.
När han kom till Gränna gick allt fort. Han var så trött att han inte ens orkade sitta upp.
Vi var och hälsade på honom nästan varje dag.
Vid ett av de sista besöken bad han mig kontakta prästen i missionskyrkan. En präst som pappa tyckte mycket om. Han hade hållit i mammas begravning och han var den ende riktigt kristne person pappa kände.
Jag ringde honom direkt och han hade inget för sig utan åkte upp till pappa direkt.
De pratade och de bad tillsammans flera gånger.
Prästen berättade efteråt att han hade aldrig mött någon som var så klar med livet. Som inte var det minsta rädd för att dö.
Ett par dagar senare var pappa inte längre kontaktbar och peronalen på boendet berättade att han inte hade långt kvar.
Så vi systrar började vaka vid hans sida. Mina systrar på dagarna och jag på nätterna.
Jag satt och broderade och tittade på diverse filmer.
Hans andning var så hög att jag fick ha på ljudet rejält.
Jag har alltid undrat om pappa hörde hur jag satt och tittade på Tranformers den första natten.
Jag sov lite men hade hela tiden min hand i pappas.
Vid fyra tiden på morgonen den sista natten kom personalen in och gav pappa morfin.
Hans andning blev mer ytlig och nu kändes det som om att nu är det inte långt kvar.
Systeryster kom och löste av mig vid halv tio och åkte färdtjänst hem.
Men jag hann inte mer än lägga mig när syster ringde och talade om att nu hade pappa somnat in.
Storastorasyster kom direkt och hämtade mig och tre timmar efter att jag lämnat Gränna var jag tillbaka.
På grund av att cancern satt i levern hade pappa blivit alldeles gul i skinnet och när hjärtat slutade slå och blodet rann undan så blev han alldeles klargul.
Personalen hade klätt honom i hans egna kläder och lagt en bukett med snödroppar, oökta sådana, i hans knäpta händer.
Han såg så fin där han stilla låg i sängen.
Vi hade en stund med honom innan vi sa farväl en sista gång.
31 mars begravdes han med den närmaste familjen närvarande. 31 mars var för övrigt samma datum som mamma och pappa förlovade sig 1956.
Det var i början av pandemin men pappa hade sagt att han inte ville ha någon stor begravning. Utan bara vi barn med familjer och hans syster med familj fick vara där.
Det blev en jättefin begravning där begravningsentreprenören spelade Tomtarnas Vaktparad.
Pappa älskade marschmusik och när vi sa att vi ville att entreprenören skulle spela ett marschstycke var det detta han valde.
Så underbart.
För pappas skull är jag glad att det gick fort.
Han behövde inte lida utan somnade still in.
Men för mig gick det alldeles för fort.
Han gick från att till synes vara helt frisk till att gå bort på några veckor.
Han lämnade ett stort tomrum efter sig.
Han var inte alltid lätt att ha och göra med under vår uppväxt. Han hade ett otroligt humör och skrek och gapade ofta om något gick emot honom.
Men på äldre dar blev han mycket lugnare och under de sista åren blev han den jag anförtrodde mig åt när jag inte mådde bra.
Mamma hade gått åt andra hållet. Från någon jag gärna umgicks med och pratade om allt med till någon som mot slutet inte kände igen mig pga demensen, som sakta hade förändrat hennes sätt att vara under mer än tio år.
Föräldrar ska aldrig dö. De ska finnas där hela mitt liv och ta hand om mig när jag behöver det.
Men så fungerar inte livet och nu är de båda borta och jag hör helt plötsligt till den äldre generationen.
Det känns så otroligt konstigt.
Men tack o lov så begravdes mammas och pappas urnor sida vid sida i askgravlunden på kyrkogården. Ingen hade begravts i askgravlunden mellan deras bortgång.
Deras namn fick stå på samma plackett. Något vi verkligen önskar att pappa fått veta.
Nu finns de båda i himmelen men det känns ändå som om de ständigt finns med mig.
Vila i frid pappa och mamma.
Kommentera