Så var det dags för Husförhör i Rote 1. Det var min tur att ha det.
Först hade jag helt glömt av det och sedan blev det lätt ångest för att jag skulle ha det.
Jag har sällan besök, så min lägenhet är inte möblerad för mer än för mig. Jag har endast stolar till nio personer, om jag räknar med kontorsstolen. Ej heller har jag bordsplatser för så speciellt många. Jag var lite orolig att det skulle komma runt tio. Men ju närmare klockan nitton det blev ju oroligare blev jag att det inte skulle komma någon alls. Det var flera som tyvärr inte kunde komma bla pga ett akut tandläkarbesök. Till slut kom i alla fall bästa bästisen så jag slapp vara ensam med prästen.
Han berättade om dopet och vi fick reda på att är man bara döpt själv, kan man hålla ett krisdop tex om ett nyfött barn inte kommer att klara sig. Det viste inte någon av oss.
Annars hade jag otroligt svårt att koncentrera mig på vad han sa. Min hjärna var överallt och ingenstans. Sötast var Winston, som flera gånger satt med och lyssnade. Han var den tredje deltagaren. Han satt ibland på golvet bredvid min stol och tittade på prästen eller så satte han sig på en av de lediga stolarna. Han var så söt.
Lagom till våfflorna dök bästisens sambo upp också och vi fick en trevlig stund runt bordet.
Vi kämpar tappert på med våra husförhör. Nu förtiden är de en lättsam historia. Annat var det förr, då var det verkligen förhör. Då gällde det att kunna sin katekes. När jag växte upp var det mer eller mindre en enorm fäst. Alla i husen i byarna i vår rote dök upp. Det lästes ur kyrkböckerna om vilka som fött, dött, flyttat ut eller in i församlingen och det åts i massor.
Vi får väl se hur det blir nästa år. Prästen brukar skriva ner vem som ska ha det, men det gjorde han inte denna kväll.
Kommentera