Jag kan bli helt överlycklig av de mest konstiga saker. Ett musikstycke kan få blodet att pumpa, en vacker solnedgång, ser fler sådana än uppgångar, och någon liten detalj på en filminspelningsplats.
Under årets Londonresa besökte jag det överfulla, både tavlor och besökare, National Gallery bara för att titta på en tavla. "The Bloody big ship" ifrån Bondrullen Skyfall. Tack o lov för internet och hemsidor helt ägnade till filminspelningsplatser. Det betydde att jag visste exakt vilket rum som tavlan hängde i och jag slapp irra runt i jättemuseet.
När jag efter att tittat på tavlan och konstaterat att rummet med tavlan inte ser exakt ut som i filmen. Hänger annorlunda och Bond och Q sitter på en bänk men i verkligheten fanns här en mjuk skinnsoffa istället, besökte jag muséeshoppen. Där hittade jag till min otroligt stora lycka en litografi av tavlan, William Turners "The Fighting Temeraire tugged to her last Berth to be broken up, 1838". Kunde inte sluta le under en lång stund efter besöket på National Gallery. Lycka! Nu hänger den på väggen hemma hos mig och jag kan ständigt påminnas om den härliga känslan.
 Allra tossigast och lyckligast blev jag 2009 när jag besökte Dead Horse Point State Park, Utah. Här spelade de in slutscenen i Thelma & Louise. Hade velat ställa mig och skrika rakt av lycka men med folk runt omkring mig tvingades jag hålla igen.
Skrek gjorde jag däremot efter besöket på VLA, Very Large Arrey, New Mexico, 2001. Här spelade de inte Kontakt med Jodie Foster. Satt och illvrålade av lycka i bilen. Lycka att ha sett platsen i verkliga livet och inte bara på film. Men också stor jättelycka för att platsen med sina stora paraboler var så häftigt att se och uppleva mitt ut i ingenting New Mexico.
Blir jag berörd av något så blir jag i regel det över alla breddar. Annars kan jag tycka saker är roliga men inte skrika av lycka roliga. Men de gånger då jag verkligen berörs sitter det kvar hur länge som helst och jag vill omfamna hela världen och lite till.
 
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej