Det lär dröja innan jag ger mig iväg in till Jönköping på egen hand igen.
Tänkte det kunde vara lite kul att åka in och gå på bio på årets sista dag.
Ingen dålig idé, men måste trots allt inse mina begränsningar.
Innan jag en kommit fram till biografen var jag jätteyr.
Hade inte kört själv på över två månader så jag gav mig iväg tidigt för att inte behöva stressa.
Men det hjälpte inte. När jag kom ner till Jönköping kändes det som om jag körde runt i en bubbla.
Inte koll på läget någonstans.
Shoppade på Rusta och ett överfullt ICA Maxi innan filmen. Förbättrade inte yrseln.
Så när jag kom till Filmstaden var jag nästan helt slut.
Rust and Bone var väl inte den muntraste av filmer, två timmar kändes som tio, men den var inte svår att hänga med i. Men när den var slut var jag helt darrig.
Men eftersom jag var i Jönköping själv så tänkte jag att jag skulle hälsa på på jobbet, förlåt mitt före detta jobb.
Det är nu två och ett halv år sedan jag gick hem för gott. Så det är lite nervöst att traska in på kontoret.
Det är många nya ansikten. Men ikväll hade jag tur. Många av mina favoriter var där med Tarik och Göran som grädden på moset. Det är bra för självförtroendet att gå dit. Alla blir jättglada att se mig.
Men det är också totalt utmattande. Då det konstant kommer och går folk får jag ta allt om flera gånger.
Jag får också svårt att koncentrera mig med så mycket rörelse.
Så när jag efter en timmas prat och skratt åkte hemmåt var jag bortom trött.
Darrig och skakig lyckades jag till slut hasa mig upp till lägenheten och hungrig Nikkie.
Katterna i ladugården glömde jag först.
Men eftersom jag fick gå och hälsa på galningarna Eddie och Tuffe hos grannen fick Smirre, Elvis och Malin mat också. Väl hemma igen tittade jag utmattad på SVT Play och Resan till Baku. Försökte att sy men händerna skakade för mycket. Att sitta uppe till tolvslaget finns inte på kartan.
Nu går jag och lägger mig.
Vi hörs nästa år.

Kommentera

Publiceras ej