Undrar vad det är som gör att man är intresserad av vissa saker och andra inte.
När jag var ute och gick igår så hade någon varit ute och ridit och lämnat spår efter sig.
Det fick mig att tänka på de få gånger jag kravlat mig upp på en häst.
Fast att jag haft många tillfällen, både bästabästisen och kusinvitamin hade häst när jag var i tonåren, bästisen har det fortfarande, så har jag aldrig känt mig bekväm i sadeln.
Det känns alldeles för högt och obekvämt.
När jag var tio år var jag på ridläger. Men inte för att jag älskade hästar och att rida, utan för kusinvitamin och bästabästisen skulle åka och då ville jag också med.
De som hade lägret tyckte att jag var lite för ung, blott tio år, och så här efteråt håller jag med honom.
Hästen jag hade hette Amigo och hade en hoppsadel. Den var kanske lite väl stor till lilla mig.
En gång när vi var ute och red och skulle trava orkade jag inte håll amig kvar utan trillade av i farten.
Traumatisk upplevelse tydligen för jag kan fortfarande komma ihåg hur det såg ut på ängen där jag trillade av. Hade jag åkt av åt andra hållet hade jag landat på en stor sten.
Nu blev jag nog bara lite mörbultad och rädd. Det kommer jag ihåg.
Men efter det så var jag med på alla aktiviteter, utan lämnades ensam kvar i stallet.
När det var avslutning på lägret var jag bara med när alla ryttarna red runt i manegen innan all uppvisning drog igång.
Jag satt på Amigo vid sidan av och pappa passade på att ta lite kort på mig. Man kan riktigt se hur obekväm jag var.
Kusinvitamin sparade och köpte egen häst i tonåren, Cavallier. Jag minns inte om jag red på honom speciellt många gånger.
Den enda gången jag kommer ihåg var när jag trillade av honom!
Vi var ute och red när det kom mopedister, tror jag det var, Cavallier blev rädd och skenade iväg. Jag klarade inte hålle mig kvar utan trillade av.
Det kommer jag också ihåg väl var det var någonstans. På en skogsväg bakom Sommarhemmet Berget.
När jag gick i lågstadiet stadiet så ordnade Nässjö Kommun aktiviteter under sportloven. Bland annat kunde man åka till ett stall strax utanför Jönköping.
Det var nog bland de första gångerna jag satt på en häst. Efteråt fick man sköta om hästen man ridit och när jag stod där och borstade den, vad hände då? Jo, den bet mig i knäet!
Jag har liksom aldrig haft tur med hästar.
De har troligen känt att jag inte känner mig bekväm med dem.
Men jag tycker de är fantastiskt vackra djur. Så jag tittar gärna på dem på avstånd och på bild.
Sista gången jag satt på en häst var det hos bästabästisen.
Det är säkert uppåt trettio år sedan.
Vad hände då? Jo, det började ösregna kort efter att vi kommit iväg. Så det var bara att vända hemåt snabbt.
Jag tar det som ett omen att det inte är meningen att jag ska rida!
Kommentera