Oftast så sitter jag där och lyckligt broderar på samma arbete kväll efter kväll tills det är klart.
Men så ibland så vänder känslorna och jag får nästan agg till det jag gör.
Ibland kämpar jag på med dem tills de blir klara eller så lägger jag dem åt sidan ett tag.
Den rätt så stora tavlan över resan till USA 2014 fick jag tidigt jobbigt med men jag kämpade på tills den var klar.
Jag satt på tåget till Köpenhamn när en kvinna lite lagom nedstättande ton berömde det jag gjorde.
Jag hade inte kommit långt, hade bara gjort klar bisonoxen uppe i hörnet och hade börjat på¨en av de andra bilderna.
Men hennes ton satte kvar och jag fick verkligen kämpa för att få den klar.
När jag skulle göra en liten tavla på mamma tog det fem år innan jag blev färdig men inte för att jag inte gillade vad jag gjorde utan jag var inte känslomässigt klar med hennes bortgång.
Ett annat broderi tog också fyra år innan jag blev klar med det. Det blev liggande halvfärdigt och jag kände inte alls för att brodera på det. Men så till slut blev jag irriterad på mig själv och gjorde klart det och den blev jättebra.
Nu har jag kämpat med tavlan över bröllopsresan till Portugal i våras.
Först hade jag svårt att komma på hur jag skulle göra den över huvudtaget. När jag sedan äntligen fick till en bild gick det väldigt trögt.
Brudparet och de stora lätta fälten sydde jag färdigt under flygresan till och från Australien men sedan tog det tvär stopp.
Började sy de vita fälten på kalkelmönstret men det var så mycket små fält överallt som skulle vara vita att jag missade flera och fick hoppa fram och tillbaka.
Men så kom jag på att sy de blå fälten istället, de vita blir också så smutsiga efter ett tag, och då gick det helt plötsligt jättelätt att sitta och brodera på tavlan.
Jag vill inte lägga den åt sidan på kvällarna. Vill bara sy lite till och lite till. Känns så otroligt skönt!
För i bakhuvudet skramlar tavlan från Australienresan.
Hur den ska se ut har jag haft en idé om långt innan jag ens åkte iväg.
Men jag vill inte rita upp och börja på den innan jag är klar med vårens resa.
Men nu känns det äntligen som om det inte kommer att ta så lång tid innan det är färdig.
Jag lägger i mycket känslor i varje stygn när jag broderar.
Jag får ett känslomässigt band till dem, liksom föder fram dem ur mitt inre.
De är som mina barn och jag har svårt att lämna ifrån mig dem.
Hur jag än känt när jag gjort dem är de mina skapelser.
Ingen annan kan göra dem likadana.
De är mina och älskar dem alla, hur jag än kände när jag broderade dem.
Kommentera