Jag älskar att blogga när jag är ute och reser.
Jag skriver ner så mycket jag kan om vad jag gjort, sett och hur jag känt mig.
Visst är det roligt om någon vill läsa vad jag skriver men också för att jag själv ska komma ihåg allt jag gjort.
Små detaljer är lätt att man glömmer. Det är roligt att sitta och läsa långt efteråt.
Innan internet och bloggar så skrev jag dagbok. Det började jag med redan på första resan runt USA 2001.
Tyvärr kom jag efter när jag besökte vänner i Texas och kom sedan aldrig ifatt mig. Hittade min dagbok idag och den slutar när jag ska åka till Grand Canyon halvägs genom de fyra veckorna.
Jag hade alltid med mig min dagbok in när jag skulle äta. Då hade jag tid att skriva under tiden jag väntade på maten. Ibland släpade jag också med mig kartboken för att notera var jag kört och var jag skulle ta vägen i näst.
När jag kom hem från USA-resan 2001 så satte jag mig ner och skrev ner allt. Det blev en resedagbok som jag sedan gav till släktingar och vänner. Om någon läste den låter jag vara osagt men jag plockar fram den mångsidiga boken, okej, det är herrans massa blad i en pärm.
Det är roligt att läsa allt jag gjorde. Läsa om tankar, känslor och upplevelser. Jag har skrivit den mycket som om jag sitter och berättar om resan för någon, tror att jag tänkte på hur jag skulle berätta om den för mamma. Så det finns lite onödiga förklaringar här och var, då mamma inte kunde veta hur saker fungerade i USA. Men det är ändå roligt att läsa.
De fyra veckorna och 1364 milen jag körde är det största och absolut bästa jag någonsin gjort. Jag måste ta och sätta mig och läsa igenom boken igen. Minnas allt härligt jag upplevde.
Jag döpte den till Mitt Namn är Korkort, Sverige Korkort, eftersom jag upptäckte efter några dagar att när jag visade mitt körkort så skrev de ner de översta orden på det, vilket råkar vara Sverige Körkort.
En komplimenterade mig för mitt vackra namn. Det var då jag upptäckte att de skrev fel namn.
När jag letade efter dagboken jag skrev i den stora låda som jag har fotoalbumet i så hittade jag också en knippe e-mail som jag skrivit under resans gång till någon.
Jag har skrivit ut dem i efterhand och tydligen skickat dem till mig själv för det är fel datum på dem och det står inte vem som fått dem.
Men ett brev avslutar jag med att hoppas att kärleken och att du inte röker håller i sig.
Vem sjutton kan det vara?! Vem skulle jag skickat till som tydligen slutat röka? Jag känner inte många i mitt liv som rökt.
Mailen är skrivna på allmänna datorer som jag hittade längs med resans gång. Första mailet är efter en vecka när jag besökte avlägsna släktingar i Austin, Texas.
På den här tiden fanns inte smartphones och wi-fi. Men på ett och annat ställe kunde man betala för att gå ut på nätet. Typ tio dollar för en timma eller nåt. Kommer inte ihåg exakt vad det kostade. Kommer ihåg när jag hittade en när jag besökte Grand Canyon. Satt och skrev massor av mail. Kom inte på tanken att skicka ett och samma till alla mina vänner.
Mamma och pappa var mycket oroliga under tiden jag var iväg.
Ska jag gå efter hur många mail jag sparat så var det bara tre gånger på fyra veckor som jag hörde av mig. Sista gången var på Grand Canyon.
Övriga sparade mail är från när jag är hos mina vänner i Florida.
Också hittat en kort berättelse på engelska som jag gav mamman i familjen i Florida. Kan med stor säkerhet säga att hon inte läste den. Så mycket brydde hon sig inte om vad jag gjorde.
Hon tyckte jag var helt galen som gav mig iväg själv på bilresa genom USA.
"Det är så farligt att resa ensam i USA." Var något hon sa om och om igen.
Jag var i USA i tre månader den sommaren och jag åkte inte iväg förrän efter två veckor i Florida. Under en av dem var jag barnvakt, de var i tonåren, när mor och far var på semester med vänner. Under nästa vecka var Charlie och jag konstant osams om min resa. Hon tyckte jag kunde ta tåget istället.
Men maken i huset tyckte att tar du det bara lugnt och inte tar några onödiga risker så kommer allt att gå jättebra.
Tur jag lyssnade på honom, för det är det bästa jag någonsin gjort! Det som la grunden till min dröm att besöka alla femtio stater. Den fanns inte under denna resa, den kom sex år senare när jag åter var ute på de amerikanska vägarna.
Jag hittade också mail som släkt och vänner skickat till mig. Kul att läsa hur glada de blivit när jag till slut hörde av mig. Kusinvitamin hade varit orolig men samtidigt säker på att allt gått.
Nu ska jag grotta ner mig i allt som finns nerskrivit om min livsändrande resa.
Läsa igenom allt jag skrivit och allt som andra skrivit i svar.
Minnas allt detta fantastiska.
Visst, på slutet var jag helt utmattad efter att kört så många mil men glädjen som sprudlar från var och varannan sida är underbar att läsa.
Vid ett tillfälle skriver jag, jag är född till göra detta, och det stämmer helt.
Vara ute på bilresa är det bästa jag vet!
Kommentera