Jag har aldrig velat ha barn.
Det är inte så att jag hatar barn. Jag har bara inte velat ha några egna. Har fullt upp med mig själv.
Många har sagt igenom åren att det är för att jag inte haft någon karl men det stämmer absolut inte.
Folk som inte har någon partner kan höra sin biologiska klocka ticka hysteriskt, både kvinnor och män.
Men hos mig har alltid den klockan varit knäpptyst. Antingen har jag inte fått någon klocka alls eller så har jag inga batteri i den.
Jag har aldrig blivit helt fnoskig när jag sett bebisar. Aldrig känt att jag måste plocka upp dem och sitta och gulla med dem. Jag har tittat på dem, tyckt att de varit söta och sedan har det bra med det.
Jag har fått höra att jag inte gör någon som helst nytta i livet eftersom jag inte skaffat barn. Att barn är meningen med livet. Att ingen kommer att ta hand om mig när jag blir gammal.
Jag har ett så oerhört stort behov av att vara ensam. Att jag aldrig någonsin har kunnat tänka mig att ha ett barn som jag måste ta hand om dygnet runt. Tänk om barnet känt att det inte duger till eftersom mamma drar sig undan så ofta.
Jag säger bara det, jag sitter hellre ensam på äldredar än att ha barn som inte vill ha med mig att göra.
Små barn som tjatar och tjatar och ställer ändlösa frågor men aldrig är nöjd med svaret ar alltid gjort mig knasig. Små ett-fyraåringar är inte min melod. De är söta att titta på och jag kan gulla lite med dem men jag har lättare för barn som är plus sju år. Då går det att prata med dem, hitta på saker tillsammans.
Därför blir jag så förvånad när små barn dras till mig. Vill sitta i mitt knä eller vill kramas. Det kanske är för att jag inte är så på. De får själva välja om de vill umgås med mig.
Nej, jag är ingen barnhatare. Jag har bara aldrig viljat ha några egna. Syskonbarn och numera syskonbarnbarn är så mycket bättre. De kan jag lämna tillbaka till föräldrarna när jag inte orkar med dem längre.
Kommentera