Under de senaste tre dagarna har jag sett sex filmer på bio, varav tre var barnfilmer.
Två svenska och en amerikansk. Två animerade och en filmad.
Det var Sverige mot USA och skillnaden var brutal!
Först såg jag underbara lilla Kalles Klätterträd.
Den är en fortsättning på prgrammet som kom 1975 och som jag älskade. Kalle ligger uppe i sitt träd och funderar över livet och drömmer om Emma.
Den nya filmen är blott 36 minuter lång och består av fyra avsnitt som kommer med Jojje Wadenius intro och eftertexter efter varje kort avsnitt.
Det är lugnt och stillsamt men de tre små töserna som var i salongen tillsammans med sina respektive mor/farförälder var mestadels tysta och lugna.
Tösen närmast mig, som var på bio för första gången i sitt liv, tyckte till en början att det var lite mörkt men satt sedan tyst och tittade.
Filmen är så kort att jag inte hann äta upp alla mina popcorn eller dricka upp colan.
Sedan tittade jag på Kronprinsen och Tyrannens Återkomst, som är en fortsättning på en julkalender, som jag inte sett, från 2022.
En gullig film som var ok. Ganska så stolpigt klippt och skådespelet var väl inte alltid det bästa men jag hade inte tråkigt. Bäst var de trätande systrarna Maria Lundqvist och Ia Langhammar. De piggade verkligen upp filmen.
Lagom många i salongen och bara några få som gick på toa. Mestadels var det lugnt och stillsamt, inget stök och bök. Barnen skrattade och verkade gilla filmen.
Bara en pappa som tittade på sin mobil lite då och då.
Sedan kommer vi till den amerikana animerade filmen Hundmannen och den var i mitt tycke en absolut fruktansvärd film!
Bortsett från några få scener mot slutet där skurken och hans son blev sams och allt blev rätt och sant, så skreks all dialog ut.
Det var helt hysteriskt, jag ville gå. Skrikande och gapandet på bioduken var direkt plågsamt.
Men många barnen i salongen skrattade och hade roligt. Men jag ville bara att filmen skulle ta slut och ett tag funderade jag på att gå. Men jag har aldrig lämnat en film i förtid, bara somnat en gång, och höll ut till sista plågsamma rutan.
Den made no sense, katten, som givetvis var skurk, kunde tala men inte hundmannen.
Det vidrigaste i filmen var dock inte allt skrikande, det var när hunden och mannen blev hundman.
En bomb går av i deras närhet och läkarna lyckas inte få igång polismannens huvud och hundens kropp utan bestämmer sig för att sätta hundens huvud på polisens kropp.
Känns så otroligt creapy. Jag hade inget sagt om han varit en hundman från början men att sätta ihop dem kändes så otroligt äckligt och fel.
Hundmannen fick högljudda Paw Patrol att framstå som en stund med poetriläsning jämfört med detta vrålande.
I USA är filmen en hit men jag hoppas verkligen att den försvinner fort från bio här. Men gräsliga Crodarna 2 låg länge på bio och där grälas det konstant i en och en halv timma.
Förstår inte varför någon vill ta med sina barn på en sådan film? Varför man tycker att det är roligt att titta på när andra grälar eller varför en tecknad barnfilm ahde den handligen?
Elände få de matat i sig ändå, bättre att ta med dem på mysiga filmer som Kalles Klätterträd, Bamse eller Super-Charlie.
Bamse och Världens Minsta Äventyr har för övrigt legat bland de tjugo mest sedda filmerna i Sverige sedan premiären juldagen 2023!
Ta med barnen på den och skippa vrålande Hundmannen.
Kommentera