I allt för många år har jag sörjt att jag tvingades sluta köra buss, ett jobb jag älskade, för att jag fick MS.
Jag var fast i sorgen av att inte längre kunna köra buss. Jag hade svårt att se förbi det.
Det är väl som de säger, de olika stadierna av sorg.
Jag funderade ofta på jag gjort för ont som fick en kronisk sjukdom som ställde till det för mig.
Jag är mycket för att inget sker utan anledning.
Så vad var anledningen till att jag blev sjuk?
Och då menar jag inte vad sjukdomen kom ifrån utan om allt hänger ihop, så vad är meningen med att mitt liv förändrats så totalt.
Har funderat mycket på detta på det senaste.
Så på bönen härom veckan så kom jag på, att om jag fortfarande var frisk och kunde köra buss, så hade jg inte kunnat engagera mig i varken missionskyrkan eller hembygdsföreningen.
Jag hade inte kunnat vara med på symötena.
Jag hade jobbat, gått på bio och på mina semestrar hade jag bilat runt i USA och här hemma på egen hand.
Ingen hade just sett röken av mig.
Men när jag inte längre kunde köra buss och efter ett par års sjukskrivning blev sjukpensionär, förlåt, sjukersättare som det numera kallas, så hade jag tid över att engagera mig i olika sammanhang.
Jag har hittat min plats både i missionskyrkan och hembygdsföreningen.
Jag har sakta men säkert byggt upp ett rikare självförtroende.
Jag fått olika ansvarsområden, som tex sociala medier och insamling av bilder.
Jag är inte så isolerad längre, även om jag nu tycker det är otroligt skönt att vara själv, så är det också rolit att träffa folk.
Det var ju en stor del till att jag älskade att köra buss. Det var inte bara att ratta det stora fordonet utan det var också alla möten med människor.
Så om det inte vore för min MS hade jag aldrig engagerat mig mer i saker här hemma.
Jag hade inte kunnat vara med på våra små underbara symöten.
Jag hade inte kunnat vara med på allt som hände i missionskyrkan och jag hade aldrig kunnat vara med på de olika styrelsemöten inom hembygdsföreningen.
Så anledningen att jag blev kroniskt sjuk verkar vara att jag då kan engagera mig mer här hemmakring.
Men jag är lite ambivalent till det. Jag har jätteroligt i både kyrkan och hembygdsföreningen men oj, vad jag saknar att köra buss!
Att ratta det där stora fordonet som kändes som en förlängning av mig var fantastiskt!
Att kunna sätta mig i bilen och dra iväg till ort lagom långt bort bara för att gå på bio och sedan åka hem igen är otroligt saknat.
Men jag får fokusera på vad jag har och inte det jag förlorat!
Kommentera