I fredags, 31 januari, var det fem år sedan pappa fick veta att han hade levercancer och bara som mest hade tre månader kvar att leva.
Men endast fem veckor efter det beskedet gick han bort. Det gick alldeles för fort för mig!
Pappa hade fått besvär att han spydde ofta utan vara magsjuk. Han spydde en gång och så kunde det gå till nästa dag men det blev så pass ofta att det inte var normalt.
Så han ringde till doktorn och jag följde med honom.
Det var ett otroligt konstigt besök.
Doktorn tryckte och tryckte på pappas mage men han sa just ingenting. Nästa dag ringde de från röntgen och undrade om han kunde komma under eftermiddagen.
Då blev jag misstänksam.
Så fort hör de inte av sig om allt är som det ska.
Han genomgick en magnet röntgen samma dag.
Jag kommer inte ihåg hur snabbt vi fick komma för besked efter röntgen men många dagar senare var det inte.
Då berättade läkaren att pappa hade levercancer.
Hans lever var så full av cancer att det inte gick att göra något åt det.
Läkaren gav far max re månader kvar att leva.
Fem veckor senare somnade pappa in.
Det var som om han tyckte det var skönt att få veta att inte hade långt kvar. Han var färdig med livet och ville hem till mamma, som hade gått bort knappt två år tidigare.
Men jag hann verkligen inte med.
Han gick från att verka helt frisk till att bli tröttare och tröttare och helt gul på några få veckor. Två av dem var jag i Florida på semester.
Så jag hängde verkligen inte med. Helt plötsligt var han borta!
Pappa hade gjort allt han ville göra och nu var han färdig för sin sista resa. Han var nöjd med livet. Nu ville han hem.
Jag saknar honom fortfarande så mycket.
Han var kanske inte direkt lätt att ha att göra med när vi var små. Men när han slutade med jordbruket blev han mycket lugnare och udner de sista åren blev han den jag kunde anförtro allt till.
Han lyssnade förstående och vad jag än sa så var han aldrig fördömmande eller arg.
Mamma hade ju gått åt andra hållet då hon långsamt blev dement och inte längre mindes vem jag var de sista åren.
Men pappa var pigg och glad och vi tog ofta en tur en eftermiddag här och var. Då åkte vi bara runt i bygden och tittade bara för att både pappa och jag gillade att vara ute och åka.
På hans födelesdag, som blev hans sista han firade, han dog innan han hann fylla 90 året därpå. Så åkte vi som när vi systrar var små, höger, vänster, höger. Det vill säga, vi bestämde oss inte förrän i korsningen vi kom till åt vilket håll vi skulle åka.
Denna gången hamnade vi till slut i Vrigstad där vi passade på att äta lunch.
Vi åkte genom kända bygder och pappa hade många minnen att berätta om.
Han hade varit överallt, antingen i föreningssammanhang eller så hade han varit där och tröskat eller besprutat mot ogräs på diverse åkrar.
Något pappa gjorde under vår uppväxt för att tjäna lite extra pengar.
Att det redan gått fem år sedan pappa fick cancerbeskedet känns helt otroligt.
Jag kan fortfarande känna, att det måste jag berätta för pappa.
Han hade tex jätteglad att ett barnbarn hade tagit över gården och att få se hur de nu renoverar delar av huset.
Det är inte så lätt att sakna mamma för den riktiga mamma försvann pga demensen långt innan hon gick bort och mycket av det man minns är hennes sista år då hon blev helt peronlighetsförändrad. Den omtänksamma och bistskt roliga mamma hade ersatts av en missunnsam ragata.
Tack o lov att pappa blev så lätt att prata med och anförtro sig till under de sista åren.
De stunderna saknar jag, även när pappa ringde och bara pratade bilar. Något jag har noll intresse av.
Det översta kortet i inlägget är förövrigt det sista kortet jag tog på pappa. Det är taget nästan på dagen en månad innan han gick bort.
Så därför fotograferar jag nu faster, över 90 år gammal, i massor.
Man vet aldrig när det är sista gången man träffar dem.
Kommentera