Jag älskade att bära uniform. I den kände jag mig hemma.
Det ska också synas att personen bakom ratten på en buss är en busschaufför.
Men det kunde bli lite extra roligt ibland.
Speciellt då när jag hade uniformen på mig och var på stan.
Jag älskar popcorn och det hände mer en en gång att jag köpte det och åt när jag hade tid över i bussen.
Men jag gillade inte riktigt de färdigpoppade på påse utan jag köpte micropop som jag sedan poppade inne på macken.
Det här var på mitten av 90-talet och det fanns alltid en microvågsugn på macken uppe på Eurostop, som det hette då.
Så jag stod där i uniform framför micron och väntade på att de skulle poppa färdigt.
I bakgrunden hörde jag en röst fråga något men jag brydde mig inte. Det gällde ju inte mig. Men rösten blev mer och mer irriterad, så jag vred på huvudet och då stod en kvinna en bit bort och frågade mig om något. Kommer inte ihåg vad.
Jag fick snällt upplysa henne om att jag jobbar inte här.
Men jag förstår att hon trodde det. Peronalen på macken hade likande skjorta som jag, blå och vita ränder men deras ränder var lite tjockare.
Det var alltid roligt att korsa en bilpakering med automater.
Folk nästan sprang fram till dem när de fick syn på mig. Allt i tron över att jag var en lapplisa.
Att det under några år stod Swebus på min uniform gjorde att folk misstog mig för chaufför på Swebus Express, de bussar som nu heter Flixbus och kör långfärdsbussar.
Jag jobbade på stadstrafiken, dvs jag lämnade aldrig storstan.
Men att gå igenom Nils Eriksson Terminalen i Göteborg, den stora busstationen bredvid tågstationen, en röd dag var det samma som att bli anfallen av folk som ville veta hur Expressbussarna gick.
Det var svårt att få folk att förstå att jag inte jobbade med den sortens trafik.
Det stod ju Swebus på mig!
En annan gång fick jag frågan om jag hade någon tidtabell på mig till Swebus Express.
Det var en sommardag och jag hade kjol, kortärmad skjorta och tajt väst på mig. Plånboken hade jag i handen när jag var handlade i godisbutiken runt hörnet från Juneporten.
Jag undrade lite försynt var han trodde att jag skulle kunna ha en tidtabell.
När HV71 spelade final så hade jag gula, blå och vita rosetter i håret.
Jag var och handlade på Råslätts centrum, ett invandrartätt område. Då tyckte en herre att det var lite vågat av mig att gå runt med gula och blå rosetter.
Jag fattade absolut ingenting.
Då utvecklade han sin tankegång och jag utbrast, det är gula, blå OCH vita rosetter. HV71 spelar final!
Då fattade han. Han hade inte lagt märke till de vita banden.
Kommentera