Nu är det ungefär 10 år sedan jag fick mitt första skov. Dvs när MS-inflamationen blossar upp och det blir ärr på nervsystemet, som gör att informationen från hjärnan inte når fram till sin slutdestination. Då vet inte muskler vad de ska göra och det blir näst intill kaos i kroppen.
Kommer inte ihåg exakt när det var, men det var under våren. Vaknade upp en dag och var totalt utmattad. Kunde knappt inte röra mig. Men jag hasade mig till jobbet. Jag visste givetvis inte att det var ett skov. Men det måste det varit. För så hade jag aldrig mått förut. Kommer ihåg att kroppen kändes som om den vägde flera ton. Fick lyfta upp första benet med händerna för att kunna ta mig in i bussen. Det var en pina att försöka trycka ut biljetter, men jag kämpade på. Det kändes väldigt konstigt, men jag var ju inte sjuk tyckte jag dvs förkyld eller influensa.
Kommer ihåg att det var en tisdag och att jag var trött och seg fram till och med fredagen. Inte så svårt utmattad som under första dageen, men väldigt trött och hängig. Efter de fyra dagarna började jag märka förändringar i kroppen. Började få svårt att sätta nålen i rätt hål på väven. När jag skulle skriva för hand stack handen liksom iväg i ryck och texten blev i stort sett oläslig.
Jag kontaktade läkare för att jag kände att det var något i kroppen som inte stämde. Han skickade iväg mig på flera olika undersökningar som inget visade. Men jag gav mig inte. Något var fel. Så till slut skickade han mig till neurologen i Eksjö, troligen bara för att bli av med mig. De tog ett ryggmärgsvätskeprov och det konstaterades att jag hade en kronisk inflamation på vätskan. De skickade först bara ut ett papper med lätt undermålig information. Nästan hela min bilsemester runt Texas och några stater till i september samma år, gick åt till att grubbla på vad det kunde innebära.
Men den 18 december 2007 fick jag till slut träffa en läkare och få klarbesked om att jag hade MS. I januari året därpå började jag ta sprutor för att bromsa sjukdomen.
Till en början kunde jag leva helt normalt med mindre besvär. Men ett skov i november 2009, som varade i två veckor, förorsakade så pass stor skada på nervsystemet att jag till slut i augusti 2010 tvingades ge upp mitt älskade jobb som busschaufför.
Var sjukskriven i en månad, försökte återuppta busskörandet, men kunde konstatera direkt att jag inte längre kunde köra buss. Det var en sorgens dag. Körde fortfarande bil men efter några år med kämpande med att ha koll på var jag var, uppfatta vad som hände runt bilen och veta vilken sida av vägen jag skulle va på, så sålde jag bilen. Nu åker jag istället Färdtjänst.
Nu har jag varit hemma i snart sju år och livet är totalt förändrat. Jag kan inte längre jobba, köra buss eller bil. Jag försöker anpassa mig så gott det går, men det är inte alltid lätt. Tack o lov kan jag fortfarande vara ute och resa. Tar visserligen ut mig totalt, men det är det värt. För skulle jag tvingas ge upp resandet också, vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag måste ha något att se fram emot. Det blir visserligen inga road trips på egen hand, vilket jag älskar, men det roligt att resa med andra också. I år har jag två resor att se fram emot. Det känns bra, nu när livet tog en vändning jag inte var med på.
Kommentera