Idag är det tio år sedan jag var hos doktorn och fick veta att jag hade MS.
Jag hade fått ett svar brevledes på proverna jag gjorde i slutet av sommaren, att jag visade tecken på en kronisk inflamation på ryggmärgsvätskan. Vilket inte sa mig mer än att jag hade en obotlig sjukdom. Tack vare en kompis i Australien fick jag veta att det bara var lite krångligare ord för MS.
Men jag fick vänta nästan fyra månader innan jag fick det komfimerat från en läkare. Blev alldeles tom inombords. Kunde inte riktigt greppa vad det innebar. Den tomheten har tagit mig nästan tio år att komma över. Kändes inte som om jag först i höstas började förstå och känna att jag inte längre var som jag brukade. Att mitt liv aldrig mer kommer vara som det var innan jag fick MS.
Till en början hade jag ju inga större problem med sjukdomen. Händerna var lite okordinerade och jag kunde bli lite trött, men inte värre än att jag kunde klara mitt jobb. Men sakta men säkert började jag märka mer och mer. Började få svårt med koncentrationen och fokus kunde hamna helt fel och jag såg inte helheten. Vilket inte är speciellt bra när man jobbar som busschaufför. Där du måste ha koll på både allt som händer ute runt bussen och inne i den. Samtidigt.
Jag fick svårare och svårare att köra. Under min USA-resa september 2009 fick jag till slut ta det jobbiga beslutet att jag inte längre kunde ge mig iväg på större resor på egen hand. Hade otroligt svårt med fokus och trötthet och till slut krockade jag i en liten stad i Idaho pga att jag glömt titta åt vänster när jag skulle korsa en gata. Det var ett bittert beslut att ta. Grät floder de sista dagarna under resan. En stackars servitör på en restaurang i Seattle visste inte var han skulle ta vägen när jag bara grät och grät när jag satt och åt. Han kom och la lite extra servetter bredvid mig till slut.
I november 2009 fick jag sedan ett stort skov, var dålig i två veckor och jag fick svårare och svårare att utför mitt jobb. Var ofta tvungen att åka hem från jobbet. Ibland han jag inte mer än dit förrän jag kände att det här kommer inte att gå. I början på augusti året därpå fick jag ta det jobbiga beslutet att stanna hemma för gott. Gjorde ett försök en månad senare, men kände direkt att jag inte kommer klara av att köra buss längre och sedan dess har jag inte jobbat något mer som busschafför. Har fortfarande inte kommit över att jag blev tvungen att ge upp ett jobb som jag älskade. I början kunde jag knappt se en buss utan att vilja stortjuta, nu händer det tack o lov bara någon enstaka gång.
Höll igång bilkörningen något längre än busskörandet, men till slut fick jag ge upp det också och sålde så småningom min lilla gröna groda. Har kört lite i höst och vinter, men bara korta sträckor. Som fram och tillbaka till far. Men jag kommer inte långt innan det känns som om huvudet rullar över och jag känner att jag inte har totalkoll på läget. Fattar inte alltid var jag är och kan bli väldigt snurrig.
Jag klarar tack o lov att resa fortfarande, inte själv så mycket, men jag reser hellre med någon än inte alls. Att behöva ge upp mitt resande skulle vara förödande. Har fått ge upp så mycket på grund av min MS att det känns som om det räcker nu!
Kommentera