Ända sedan jag träffade Aubrey och Virginia i Texas 2001 har Virginia och jag brevväxlat.
Och jag menar brevväxling på det gamla hederliga viset, där man skriver brev och sedan postar dem, inte skicka mail.
Virginia älskar att skriva brev men också så satt hon framför datorn hela dagarna på jobbet och ville inte fortsätta när hon kom hem.
I början skrev jag för hand men det går inte längre pga min MS. Det var bland annat det som gjorde att jag började söka läkarhjälp när jag först blev dålig.
Jag har jättesvårt att skriva för hand. Texten kan bli hur som helst då jag inte har full kontroll över händerna.
Jag rycker till och så har ett L blivit tre centimeter högt eller ett M kan få fyra, fem bågar. Bokstäverna kommer inte i ordning eller så drar jag ihop ordet och allt blir oläsligt.
Så jag sitter vid datorn och skriver mina brev. Jag skriver givetvis ofta fel, bokstäverna kommer fel, men då talar programmet om för mig att jag gjort fel. Tur att det finns delete-knapp.
Min mening är att skriva varannan månad eller så men det brukar bli max tre eller fyra brev om året.
Jag har inga problem med att skriva på engelska och numera får man ju så mycket hjälp med stavning i word-dokumentet.
Men startstäckan för att komma igång är i regel flera månader vilket gör att brevet blir väldigt långt.
Åtta, nio sidor är inte ovanligt. Jag lägger in bilder lite här och var så de tar lite plats.
Virginia skriver oftast för hand och betydligt kortare, då hon skickar fler per år.
Kan komma kort med bara några rader.
Jag blir alltid lika glad när jag får hennes brev och hon blir glad när hon får mina, har hon berättat. Läser dem flera gånger.
Efter jag läst hennes skannar jag in dem och sparar dem på min hårddisk.
Idag ska jag äntligen sätta mig och skriva ett brev, senaste var i början på mars. Så jag har som vanligt mycket att skriva om.
Det kommer ta mig några timmar men oj, vad skönt det är när det är gjort.
Är så irriterad på att jag inte skriver oftare!
Men nu ska jag få ihop ett i alla fall.
Bättre sent än aldrig!
Kommentera