Lilla goa faster har inte långt kvar i jordelivet.
Hon är den sista i sin generation.
Hennes kommande bortgång väcker många minnen av när föräldrarna gick bort för sju och fem år sedan.
Mamma hade varit dement i många år och under de sista åren fanns inget kvar av hennes rikiga jag. Hon såg inte längre ut som mamma. Det var som om hennes själ hade lämnat kroppen och bara lämnat kvar ett skal.
Pappa och syster besökte mamma på söndagen en vecka innan hon gick bort.
Det var den sista dagen hon var kontaktbar.
Pappa berättade för henne att de då hade varit tillsammmans i sextiotre år.
Mamma svarar, underbart och det blev hennes sista riktiga ord i livet.
Två dagar senare besöker jag henne och då är hon inte längre kontaktbar.
Hon ligger med halvslutna ögon och rabblar siffror, 2,3,4,5,7,8, 12,13,14,15,16,17,18.
Känns mycket konstigt men det är visst vanligt berättar en av personalen på vårdhemmet.
I slutet av veckan får vi veta att det inte är långt kvar och hela familjen stannar kvar sent.
Vi kunde inte stanna hela natten. Det sammafaller också med hembygdsfesten med besök av Texaslucian. Vi har alla mycket att göra.
Jag bestämmer att jag ska vaka natten efter festen men tio tre på lördagsmorgonen ringer de och berättar att mamma somnat in.
En i personalen satt med henne.
När mamma dog kändes det som en lättnad.
Den riktiga mamma var sedan länge borta och hon kom inte längre ihåg vem de flesta omkring henne var. Hon verkade tro att jag jobbade på vårdhemmet. Den ende hon inte glömde var pappa.
När hon till slut gick bort hade jag redan sörjt min riktiga mamma i flera år.
Med pappa var det precis tvärtom.
Han gick från att till synes vara helt frisk till att tå bort några veckor senare. Jag hängde verkligen inte med.
Han började få problem med magen, spydde ofta och vi uppsökte läkare.
Det blev ett mycket konstigt besök där läkaren tryckte och tryckte på pappas mage men just inget sa.
Nästa dag meddelades pappa om att han skulle magnetröntgas på eftermiddagen samma dag.
Det gjorde mig mycket misstänksam och jag hade rätt. Det såg inte bra ut.
Sista januari fick vi veta att han hade långt framskriden levercancer och hade högst tre månader kvar att leva.
Men det gick mycket fortare en så.
Fem veckor efter cancerbeskedet gick pappa bort och två av de veckorna hade jag varit i USA.
På min födelsedag hamnade han på sjukhuset med över 41 graders feber. Han kom aldrig hem igen.
De fick ner febern men pappa vägrade åka hem.
Han var klar med livet och ville somna in för gott. Han ville till mamma.
Han hamnade i Gränna efter några dagars sjukhusvistelse och där gick allt fort.
När han med ambulans kom dit var han mycket trött och orkade inte längre hålla sig uppe.
Ett par dagar senare var han längre inte kontaktbar. Vi tre systrar vakade vid hans sida dygnet runt.
De på dagarna och jag på nätterna.
Precis när jag kommit hem och lagt mig efter den andra natten ringde systeryster och berättade att han somnat in.
Hans andning hade ändrats under natten, blivit mer ytlig, så jag visste att det inte var långt kvar.
Men jag önskar jag hade varit med när han somnade in.
För jag har alltid ångrat att jag inte satt vid mammas sida de sista dagarna.
Jag saknar dem båda enormt men då mamma kändes som en lättnad var det jobbigare med pappa.
Hade under de senare åren i livet blivit mitt stora stöd.
Med honom kunde jag prata om allt, hur jag mådde och hur jag kände. Han lyssnade lugnt och var medkännande och aldrig fördomsfull och arg.
De sista åren med mamma gick det varken berätta vad jag skulle göra eller hur jag mådde.
Hon blev bara arg och otrevlig. Något mamma aldrig varit då hon var den riktiga mamma.
Hon hade en bitsk humor och kunde vara riktigt rapp i munnen men alltid medkännande och omtänksam. Allt det försvann med demensen.
När faster gått bort tillhör jag helt plötsligt den äldre generationen, även om jag är i den nedre delen av den, och det känns mycket konstigt.
Men så är livet.
Kommentera