Jag tror helt och fullt på att inget händer utan anledning!
När jag skulle boka tid för guidad tur i operahuset idag så strulade det när jag valde tid för guidningen.
Så jag fick börja om och då fanns inga biljetter kvar för guidening klockan två, så jag valde kvart över fyra istället.
Det gjorde att guidningen blev något utöver det vanliga!
Tillbaka till starten av guidningen.
Givetvis var jag tvungen att få gå in i det mäktiga huset. Så det blev naturligtvis med en guide.
Vi fick träffa en riktig Sheila! Hon både hette det och var det. Sheila är slang för kvinna i Australien.
Hon var helt toppen! Med inlevelse berättade hon om operahuset med vi vandrade runt.
Det var meningen att vi alla skulle ha hörlurar på där vi kunde höra henne utan att hon behövde skrika och så hon kunde tala om sker medan vi gick runt.
Gick sådär. Min ville inte fungera ej heller en udda kvinna. Vi fick nya och fungerade fortfarande. När vi två kommenterade det så kröp det fram att ingen i gruppen hörde bra, ljudet kom och gick.
Så hon fick prata utan mikrofon.
Vi fick fota hur mycket vi ville utan inne i konsertsalarna om det repades där.
Oh boy, vad det repade!
Vi fick komma in i den stora konsertsalen där symfoniorkestern håller med stränga order att vi inte fick fota eller ens tala.
Ett mycket populärt australiensiskt band Cat Empire spelar de närmaste tre dagarna tillsammans med symfoniorkestern och en stor barnkör.
Vi fick ta del av en av sångerna. Det var ett rep med lite publik.
Jag blev så gripen att jag började gråta av ren lycka! Inte nog fick jag komma in i detta fantastiska bygge, jag fick också ta del av en livekonsert!
Lyckan fullkomligt sprutade ur mig!
Guidningen tog en timma och gick upp för sammanlagt tre hundra trappsteg.
Upp där, ner där, gå dit osv allt medan Sheila berättade den fantastiska historien om operahuset.
Utsidan har en dansk arkitekt, Jorn Utzon, och en australiensisk dito inuti.
Först förkastades ritningarna av dansken men till slut blev det förslaget som vann.
Det var beräknat till att ta fyra år men efter sju år var det fortfarande inte färdigt och då ansåg den nytillsatta regeringen att det var danske Jorns fel och sparkade honom.
Det var bara att den nytillsatte arkitekten klarade inte heller att göra det färdigt snabbt utan även han höll på i sjunde innan allt stod färdigt 1973.
Jorn Utzon återvände aldrig till Australien. Men trettio år efter invigningen insåg man att bygget inte var det minsta handikappvänligt.
Så då frågade man Jorn om han, då åttio år gammal, kunde rita dit hissar och rulltrappor. Han tackade ja och hans barn, båda arkitekter, avslutade hans arbete på plats.
Året efter fick han det största arkitekturpris man kan få i världen för sitt mästerverk och upprättelse för hur illa han blivit behandlad.
Allt trä i operahuset är från Australien. Det enda av byggmaterialet som inte är från den enorma kontinenten är glaset från Frankrike och kaklet från Höganäs i Skåne.
Kaklet i två färger, vita och beiga, ock i två olika texturer. Det vita är blankt, vilket ger illusionen att det ser kritvitt ut när solen lyser på det.
Det är också självtvättande, varje gång det regnar så rinner smutsen av.
För att det inte ska bli vatten stående någonstans i den oregelbundna byggnaden leds vattnet ner genom stora springor mellan marmoplattorna och ut i vattnet i hamnen.
Utzon tänkte på det mesta.
Jag blir helt galen hur uttänkt allt är. Ja, utan handikappanpassningen då. Men det var inget man tänkte på, på 50-talet när huset är ritat.
Operahuset har sju scener, två stora och sex mindre varav tre är under marknivå.
Här har de sanslösa 1800 föreställningar per år!
Även ute på den stora trappan upp till entrén hålls konserter som kan ta tvåtusen besökare.
Jag är helt galen av lycka av allt jag får se och höra om det arkitektoniska mästerverket!
På operascenen spelades Sunset Boulevard. Ingen repade men vi fick få gå in och titta på scenen. Men inte lov att fota.
Så snygg scen. Eftersom seglen, som de sju delarna av operahuset kallas. Det ska ju likna en segelbåt, är så smala så finns det inte plats på sidorna av scen. Utan när de har scenbyten så antingen lyfts saker uppåt eller neråt där den riktiga platsen finns.
Jag sög i mig all information som en svamp.
När timman var slut svävade jag ut ur operahuset som på vingar. Totalt förälskad i detta så annorlunda men hysteriskt vackra hus.
Lyckan bubblade över och jag tackade Sheila med hela mit hjärta!
Sydney Operahus, mitt hjärtas drömhus.
Ps. Även toaletten var häftig! Ds.
Kommentera