Predikstolen i Lysebotns fjärd innanför Stavanger i Norge är en helt otrolig upplevelse. Klippan, som verkligen ser ut som en predikstol, tronar 600 meter över Lysebotns bräkta, därav den gröna färgen, vatten.
Har inget minne om hur jag fick reda på att den fanns. Det här var ju innan internet och google och när jag bilade runt i Norge var det ju mer eller mindre i det blå. Kanske hade hittat jag någon turistbroschyr längs resans gång.
Hittade hit gjorde jag i alla fall juni 1992. Det är inte direkt raka vägen ut ifrån Stavanger. Först är det färja till Tau sedan är det kringelikrokigt innan man är framme. Ja, inte vid själva Preikestolen. Men till entrén eller vad man nu ska kalla platsen där man utgår ifrån. Vägen ut till huvudentrén är, precis som så mycket annat i Norge, otroligt vacker.
Väl framme upptäckte jag att det gick att rida ut till klippan. Det hoppade jag på direkt, trots det då för mig höga priset, 280 norska kronor. Det skulle ta fyra timmar att rida fram och tillbaka. Att vandra skulle ta det dubbla. Valet var inte svårt. Det var jag och en amerikanska som vågade oss på att rida ut till klippan. Med oss hade vi en glad tjej till guide. Hon hade också ytterligare en häst att hålla reda på. Extrahästen hade två stora avlånga lådor häng över ryggen, med varor till caféet ute vid klippan.
De små islandshästarna klapprade på längs med stigarna. Ibland var inte stigen mer än en urhackad liten väg längs med bergväggen. Vågade knappt inte titta mig omkring eller ens röra på mig. Ibland var det väldigt långt ner till dalgångens botten. Halvvägs stannade vi för att vila lite. Ovan vid att rida som jag var klev jag inte av hästen. Benen skakade för mycket och vi hade bara kommit halvvägs! Utsikten var helt otrolig och under pausen kunde jag verkligen njuta av den.
Utsikten var bedövande vacker. Det är verkligen inte svårt att rida på en islandshäst, inte den här i alla fall. Behövde bara sitta och åka med den kämpa sig fram på smala stigar, klappersten, gräs eller över klippor. De var otroligt stadiga på hovarna. Snubblade aldrig till eller tvekade.
Den två timmar långa ritten var värd alla möjliga plågor när jag väl kom fram till Preikestolen. Vilken otroligt utsikt! Den kantiga klippan, skapad av naturen, mot det illgröna vattnet i Lysebotns fjärd. WOW!
Det går en stor pricka tvärs över klippan och sägnen säger att den dagen Preikestolen rasar ner i fjorden dränkt Stavanger. Tack o lov har det ju inte hänt ännu!
Jag är inte höjdrädd av mig men att stå där på en klippa utan räcke 600 meter över vattenytan fick min mage att vända på sig. Försökte titta ner över kanten. Men rädslan satte stopp och jag höll mig på säkert avstånd ett par meter in eller så. Benen var ju efter ritten rätt stumma som det var ändå. Vandrade runt och tittade på klippan från sidan och alla möjliga håll. Allt för att hålla mig borta från kanten. Det låg folk lite här och var och tittade ner på vattnet. Men inte ens det vågade jag. Men bara att vara där var en fantastisk upplevelse.
Kommer inte ihåg hur långt uppehållet var innan det var dags att rida tillbaka. En halvtimma kanske, om jag tittar på tiden på korten jag tagit. När vi skulle rida tillbaka vägrade först amerikanskan. Hon var absolut livrädd. Hon ville vänta på sin man som vandrat ut. Men efter lite övertalning från min sida följde hon med. Jag var ju heller inte direkt oberörd av de smala klapperstensstigarna. Inte blev det bättre av att guiden vände sig bakåt mest hela tiden för att vi skulle höra vad hon sa. Men det är klart hon var ju van vida att rida här fram och tillbaka varje dag.
Men så var vi till slut tillbaka till "entrén" och äventyret var över. Ångrar inte en sekund att jag red ut till Preikestolen. Hela upplevelsen var helt otrolig. Trots mina skakiga ben och onda bak. Men det var det värt!
Att ta mig ut till Preikestolen är inget jag skulle klara av numera så jag är lycklig att jag faktiskt fått uppleva detta äventyr. Ett minne för livet.
Att ta mig ut till Preikestolen är inget jag skulle klara av numera så jag är lycklig att jag faktiskt fått uppleva detta äventyr. Ett minne för livet.
Kommentera