Tänk att en plats kan betyda så mycket!
Det lilla samhället Simonstorp och den tillhörande underbara kyrkan strax norr om Norrköping har särskilt plats i familjens hjärta.
Hit har vi åkt sedan mammas moster Rut flyttade hit som sextonåring. Hon föddes 1900.
Redan i ung ålder började mamma åka på besök och när hon sedan träffade far, när hon var sexton år, så åkte de ofta hit tillsammans.
Det fortsatte vi sedan med även efter mosters död.
Moster jobbade som ung på Sund Herrgård och där träffade hon Professor Welander med familj, som hade sommarstuga i området och var och åt på herrgården.
Tycke uppstod tydligen, för moster följde med dem till Kammartäppan, som ligger ytterligare lite norrut från Simonstorp, och började jobba hos dem som deras barnflicka.
Här träffade hon sin blivande make Helmer. De gifte sig 1927.
Så småningom började hon jobba som kokerska och det var det hon sedan gjorde resten av livet.
Om hon gjorde det hos Welanders hela tiden eller om hon började jobba hos någon annan kommer jag inte ihåg. Men hon och Helmer bodde ett tag hos smeden i Jägarbo, som ligger i anslutning till kyrkan.
Hon var känd i Simonstorp som matlagar-Rut, för så fort det var sammankomster så var det hon som lagade maten.
Under hela min uppväxt åkte vi upp och hälsade på henne och jag minns hur hon hade det lilla köket i lägenheten fullt med grytor i alla sorter och storlekar.
Hon var så otroligt rolig att besöka. Alltid glad och härlig, alltid positiv och pratsam.
Helmer har jag dock bara vaga minnen av.
Han var en lång tystlåten herre. Det enda klara minnet jag har av honom var när han tog oss med till den närliggande matbutiken och köpte glass.
Jag kommer ihåg hur vi vid ett besök uppe hos moster inte kunde sova på grund av att syrsorna spelade så högt hela natten.
Vi var där sommar som vinter och i närheten av hyrshuset hon bodde i så fanns en lekplats som vi ofta gick och gungade.
Vid ett vinterbesök var det så kallt att systeryster fick köldskador på låren.
Vi åkte upp med bodde mormor och morfar och sov över. Vi låg alla i ett rum. Mamma med oss tre döttrar i en gammal utdragssoffa.
En annan gång kunde vi sova över i en tom lägenhet i samma trappuppgång.
Moster kom ofta ner och besökte oss också och hon firade ofta sina födelsedagar här.
Sista gången hon troligen var nere var när hon fyllde 80 år. Hon dog året därpå.
Vitsipporna var otroligt stora och kraftiga det året och bästabästisen och jag plockade enorma buketter för att ha på alla borden.
Minns också hur var nere ett år över jul.
Jag har aldrig varit någon morgonmänniska och när de andra åkte på julotta vägrade jag följa med.
Men när då åkt gick jag ner och dukade upp i köket och lagade våfflor.
Jag satt sedan och väntade på att de skulle komma hem och när de gjorde det tände jag ljusen på bordet och gick upp och la mig.
Jag var inte med när de åt våfflorna. Varför jag inte gjorde det kommer jag inte ihåg.
När moster gick bort våren 1981 åkte vi sedan alltid upp två gånger om året och satte blommor på hennes grav.
En tradition vi höll på med fram till 2023 då vi till slut återgav graven till kyrkan.
Varje gång jag skulle åka norr ut åkte jag alltid förbi Simonstorp och gick in till graven.
Det är någont speciellt med hela platsen.
I olika konstilationer har vi åkt till graven med blommor i alla år. Givetvis är det mor och far som åkt dit mest men under de snaste åren har vi tre systrar försökt att åka tillsammans.
Jag har varit där varje år sedan 2012.
Det har varit en sådan underbar tradition att åka dit två gånger om året.
Åkt dit och planerat blommor på graven och sedan vandrat runt bland gravarna på krykogården.
Allt som oftast också tagit en tur inne i Simonstorp.
Vi har ju så otroligt många härliga minne här ifrån.
Vi passade på att åka runt i Östergötland och besöka alla möjliga platser.
2024 skulle gravvården gå ut och vi bestämde oss för att gå tillbaka graven till kyrkan.
Det var dags att åka till andra platser Sverige.
Men man bryter inte en vana man haft hela livet utan problem.
Det dröjde inte länge förrän jag började längta tillbaka något så otroligt.
Varje gång jag tog tåget till Stockholm försökte jag få syn på kyrkan när man svishade förbi.
Hade bara någon sekund på mig, sedan var det försent.
När min kyrkkompis undrade om jag ville följa med henne till Västerås för några veckor sedan sa jag ja direkt.
Vi kan ta vägen förbi Simonstorp på vägen upp, tyckte hon.
Jag blev helt överlycklig!
Jag ska få besöka Simonstorp igen!!!!!!!!!!!!!!!!
Så för två veckor sedan var jag där igen, ett och ett halvt år efter senaste besöket.
Det kändes som om jag inte varit där på åratal och var galet lycklig över att få komma dit igen.
Simonstorp innebär så mycket glada minnen att jag blir lycklig bara jag tänker på platsen med det lilla mysiga samhället och den underbara lilla kyrkan.
När jag var liten packade vi bilen full med både folk och väskor. Det här var vår semester när vi åkte hit.
Jag var femton år när moster dog och var givetvis med på hennes begravning. Om jag minns rätt så fick jag ta ledigt från skolan för att kunna följa med. Men det var givet att jag skulle åka dit och vara med på begravningen.
Moster var en så stor del av min uppväxt, även att hon bodde så långt bort.
Jag saknar henne fortfarande, fast att det är så många år sedan hon gick bort men hon var verkligen en underbar människa.
Jag minns hur vi vid ett besök lärde henne lägga patiens.
Men vi fick göra det i smyg för mormor, hennes syster, var mot allt som hade med kortspel att göra. Otroligt syndigt.
Vi hann inte mera än komma hem så ringde moster och frågade, hur var det man gjord nu igen?
Hon var en sådan glad och härlig människa att man inte kunde annat än att älska henne.
