Det är trettio år sedan jag besökte Oslo senaste. Så det var verkligen på tiden.
Men kanske inte riktigt rätt månad. Men, men, vad gör man när man fyller i slutet på februari. Det är bara att bita i det sura äpplet och åka till ett råkallt Oslo.
Jag tar spårvagnen till fantastiska Vigelandsparken eller Vigelandsanrättningen som den egentligen heter och den ligger i Frognerparken.
Dimman ligger över parken och allt som inte är sandat är blankis. Det blir en lite lagom mystisk stämning i parken.
Visst hade det varit roligare att vara här en varm sommardag med blå himmel men jag vill inte vet hur packat med folk det är då.
Det var gott om folk från alla världens hörn denna grå söndagseftermiddag. Men jag lyckades få några bra kort utan att det fanns folk med i bilden.
På vägen upp till monoliten och de fantastiska stenskulpurerna så går man på en bro med rader av bronsstatyer.
Mäst känd verkar den lille skrikande pojken vara. Den pratade pappa om redan på mitt första besök här med föräldrarna 1988.
Det var konstant folk som ville ta kort tillsammans med den. Speciellt de som hade barn med sig.
Där det inte var isigt var det istället massa vatten. Det var inte helt smidigt att ta sig upp till stenstatyerna och det var med fara för livet som jag fick ställa upp stativet på isen för att få kort i bra vinkel.
Letade efter en staty som jag har kort på från första besöket 1988.
Det är mamma som tagit det på far och mig.
Fick går runt hela raden av statyer innan jag till slut hittade rätt.
De trettiosex stenstatyerna, som står i grupper runt monoliten och givetvis den också tog fjorton år för tre stenhuggare att göra färdiga.
Arbetet med Vigelandsanläggningen påbörjades 1924 och invigdes 1950, sju år efter Gustav Vigelands död.
Det är helt otroligt att de fått stenstatyerna att se så levande och varma ut!
De är helt otroliga och ytan på dem är alldeles slät.
Så vackra, även den gårmulna och lite lagom skumma eftermiddag.
Jag tar massor av kort och vid en frågar jag om hjälp. Vet inte var det var för språk han talade men korten blev tack o lov väldigt bra.
Jag hade svårt att slita mig men till slut gick jag sakta tillbaka mot spårvagnshållplatsen.
Dimman skapade sagostämning bland träden i allérna som omgärdar Vigelandsanläggningen i Frognerparken.
Trots att det var så grått och halkigt så blev det ett väldigt härligt besök.
Det regnade i alla fall inte.
Kommentera