Det är lätt att fatta Oslos lokaltrafiks tidtabell och hur linjerna på spårvagnarna och bussarna går men hur de tänkte när de skriver att bussen ut till Bygdoya låg vid Jernbanetorget, det undrar jag.
Det stod att linje 30 utgick från läge P på Jernbanetorget, så efter mitt besök på Operahuset knallade jag dit.
Men läge P låg TRE kvarter från Jernbanetorget!!!
Hade jag vetat det så hade jag gått dit direkt från Operahuset och kanske, troligen ändå, inte blivit så fullt genomblöt när jag irrade runt på gatorna i centrala Oslo.
Skorna blev genomblöta och jag har gått runt med blöta fötter hela dagen.
Ute på Bygdöya ligger det en hel rad med museum. De två jag skulle besöka på min födelsedag låg snällt nog bredvid varandra. Det tredje jag ville gå till, med vikingaskepp, är stängt för stor renovering i flera år.
Jag har varit på Kon-Tikimuseet ett par gånger innan men det är trettio år sedan sist. Men det ser likadant ut fortfarande och jag hittade snabbt bänkarna där mor, syster och svåger sitter på ett kort som pappa tog vi deras besök. Jag var inte med då.
Det är helt otroligt att de överlevde turen på flotten i balsamträ.
Thor Heyerdahl ville bevisa att folk från sydamerika hade lyckats ta sig över hela Stilla Havet för att gå i land på öarna i Polynesien.
Att de vågade ge sig iväg på en resa som alla var säkra på att de inte skulle klara. De hade ingen större erfarenhet av det hela och de testa aldrig om flotten skulle klara att flyta så länge i havet.
Thor hade dess utom hydrophobi, det vill säga att han var rädd för vatten!!!
I 101 dagar drev de på havet innan de till slut stötte på en korallö.
De hade inte sett en enda båt på hela tiden.
Jag ville inte byta med dem. Skulle aldrig klara att var fast på så liten yta så länge och inte se land på hela tiden.
Det är så otroligt intressant och gå runt och titta på allt och läsa om de sex männens bedrifter.
Det fanns en rejäl bit balsamträ som man fick känna på och den vägde knappt ingenting!
Thor nöjde sig inte med den resan utan gjorde flera en eller två blev det då den första båten Ra gick sönder och sjönk, när Thor och folk från olika delar av världen seglade från Afrika över till Sydamerika.
Han lyckades med andra försöket och båten Ra står i en annan del av museet.
Jag tittade också på en kort film om resan med Kon-Tiki.
Det finns en dokumentär om resan, som är gjord på allt som Thor filmade under turens gång. Den vann en Oscar för Bästa Dokumentär och statyetten fanns att beskåda i en monter.
Museet är inte så stort men här finns mycket att se och om jag haft mer tid hade jag också kunnat sätta mig och titta på dokumentären i en biosalong i källaren. Men jag ville också se skeppet Fram i byggnaden bredvid innan stägning.
Fridtjof Nansen var en upptäcksresande som i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet seglade till Nord-o ch sydpolen med fartyget Fram.
Det finns nu i hela sin härlighet att beskåda och beträda i ett jättehäftigt museum.
Det är byggt i en form av ett uppochnervänt V och med jämna mellanrum så fylls väggarna med hur det kan ha sett ut när Nansen seglade haven runt med Fram.
Det höga vågor, is, regn och snö och allt är ljudsatt. Så häftigt då vågorna blir höga på en sidan och låga på andra sidan, så det nästan känns som om skeppet lutar.
Jag vill inte heller ge mig iväg på ett skepp ute på öppet hav.
Jag vet inte varför jag blev så chockad av att man fick gå in i skeppet. Men det är ju en nationalklenod som byggdes 1893.
Men man får knalla runt uppe på däck och nere i magen på skeppet. Mycket intressant och se hur de hade det.
Det var inga stora utrymmen. Det var kanske det som gjorde att sängarna var så korta eller var båtsmännen små? Breda var sängarna heller inte. Kan inte varit lätt att ligga i dem när det var rejäla vågor.
Någonstans där inne tog min energi slut och jag tappade intresset för det mesta runt omkring mig. Hade fullt upp med att orka hålla mig på benen.
Synd det, för här fanns massor intressant att titta på och läsa om.
Nansen skeppade med Fram Amundsen till sydpolen 1911.
De hade mycket bra visat hur Amundsen tävlade med britten Scott om att bli först till Sydpolen.
Det måste varit fruktansvärt för Scott, som hade drabbats svårt under sista biten fram till sydpolen för att då upptäcka att Amundsen hunnit före. Scott dog på vägen tillbaka till sitt skepp.
Amundsen var den förste som seglade genom Nordvästpassagen i norra Kanada. Han var också den förste att använda luftskepp och flygplan i ploarfoskningen.
Han dog tyvärr i en räddningsaktion efter luftskeppet Italia i Norra Ishavet.
Det fanns ytterligare ett skepp i en sammanbunden lokal, Gjöa, men jag orkade inte bry mig det minsta vid det här laget.
Men de båda museumen var mycket intressanta. Mest gillade jag det med Kon-Tiki och Ra men det var också väldigt häftigt att få gå runt inne i Fram.
Att gå där Nansen och Amundsen en gång gått och stått.
De var otroliga män som gav sig iväg ut i det okända med en tro på att de skulle lyckas.
Vilket de de flesta gånger gjorde.
Nansen gav sig in i politiken och engagerade sig i flyktingfrågor under första världskriget, vilket gav honom Nobels Fredspris.
Utmattad men glad gav jag mig ut i ösregnet igen.
Kommentera