Det finns tunga draman och så finns det svenska tunga draman.
Den som tänkt se filmen ska sluta läsa nu för jag kommer avslöja hela handlingen och slutet. Fast man fattar ganska så direkt vart det kommer barka hän. Det är bara hur det kommer göras som först är i lite dunkel.
Filmen handlar om arrendebonden Agne, det är i slutet på 70-talet, det trälas och slits. Säteriägaren fill förnya, men Agne vill göra allt som det gjorts i flera generationer. Han vill att hans tonårige son så småningom ska ta över, men han är mer intresserad av fåglar. Här finns också en otrogen kämpande fru och en yngre son.
Det är skitigt, mörkt och bedrövligt. Här finns inget som muntrar upp. Ibland är det så sanslöst eländigt att jag kan inte annat än skratta.
Regisören Jens Assur är i grunden stillbildsfotograf och det märks. Han talar inte i scener utan i bilder. Vissa scener känner jag igen från hans sätt att arbeta som fotograf.
Är filmen dålig? Absolut inte. Reine är fantastisk som Agne. Men det är VÄLDIGT tungt. En sådan där film som alla kritiker älskar och den kommer säkert att vinna massa priser. Men jag kommer inte rekommendera den till någon. Jag ångrar verkligen inte att jag gick på den. Men det är verkligen ingen film som muntrar upp. Mend det är heller ingen film som jag kommer glömma i första taget.
Det sägs inte mycket i filmen. Dialogmanuset kan inte täcka två A4 ens. Det tar nog nästan tio minuter innan första ordet sägs och då är det hallå och sedan sägs inget på ytterligare kanske fem minuter. Många situationer förklars inte, som när Agne medvetet sågar tummen av sig. Ingen reagerar och det verkar som om han bara gör det för att få sonen att hjälpa till mer.
Agne skunker djupare och djupare ner i fördärvet och en dag, när resten av familjen tagit en semesterdag, får han en knäpp och skjuter alla sina kor. Han hamnar givetvis på psyket. När han senare kommer hem dröjer det inte länge förrän han tar livet av sig genom att ta en stor sten, som han brutit upp i början av filmen och hoppa i älven. Filmen slutar sedan med att tonårssonen går ut till ladugården och börjar arbeta. Fadern lyckats i sitt uppsåt och sonen tvingas ta över?
Som bonddotter som växte upp på sjuttiotalet, känner jag igen mig, men vi hade lite roligare emellanåt i alla fall. Så nu över till några klagomål ur bonddottersynvinkel. När Agne säger att han är färdig med vårsådden står han på en åker som bara är plöjd. De skördar långt innan de har kört färdigt höet och hur han skrapar ur koskit gör mig nästan hysterisk. Finns ingen rim och reson i hur han gör. Fanns det ingen i filmteamet som varit i närheten av ett lantbruk? Eller skulle det bara visa hur ineffektiv Agne var i allt han gjorde?
Men som sagt, jag ångrar inte att jag gick på den. Fantastiskt skådespel och fantastiskt foto om än väldigt mycket elände.
Kommentera