Musikaler kan verkligen var väldigt olika och jag älskar dem alla.
Mamma Mia är mer av det tradionella hållet. Stora scener med dans och musik som mer eller mindre stoppar upp handligen.
Bohemien Rhapsody som är ett drama med fantastiska musikinslag.
Och så har vi Rocketman, filmen eller som den beskrivs, fantasin om Elton Johns liv. Här vävshandlingen samman med musiken och den för den hela tiden framåt.
Då Bohemina Rhapsody mer var på ytan hymlar inte Rocketman med att Elton knarkade allt han kom över, knaprade massor av piller, drack sprit redan till frukost, var sexmissbrukare och shoppinggalning. Allt finns ju dokumenterat och Elton har ju varit öppenhjärtlig med det, så det är inget att hymla om. Men det är för den skull ingen skitig film med massa elände. Det är precis som det beskrivs en fantasi om Eltons liv.
Det börjar lite trögt med scener från Eltons barndom och hans hemska föräldrar. Bryce Dallas Howard måste haft roligt när hon spelade den totalt egotrippade mamman. Så hemsk.
Men när Reginald Dwight döper om sig till Elton John och möter Bernie Taupin, mångårig vän och han som skriver alla texter till Eltons musik, tar filmen fart och jag rycks med i handligen. Taron Egerton är helt suverän som Elton. Han ÄR Elton. Sjunger också själv i sångerna.
Musiken flyter sömlöst ihop med handligen. Jag känner inte igen alla de äldre sångerna men de passar otroligt bra in i handligen. Showstoppern för mig är min favorit Yellow Brick Road. En troligt fin version när Elton och Bernie blir osams när de är ute och äter.
Jamie Bell är fantastisk som Bernie Taupin. Han gör honom till en rikgtig människa. Ge honom åtminstone en Oscarsnominering. Skulle inte gnälla om Taron Egerton skulle få en nominering för sin mångbottnade tolkning av Elton heller.
Att både Rocketman och Bohemian Rhapsody är musikaler är inte det enda som de har gemensamt. Rocketmans regisör Dexter Fletcher, med i Band of Brothers, fick gå in och göra färdigt Bo Rhap efter att Brian Singer hade fått sparken. Men det är det enda gemensamma. Tonen på filmerna är helt olika. Men den ene tar inte ut den andre. Jag älskar dem båda. Där Bo Rhap är otroligt medryckande går Rocketman på djupet i all sin fantasi. Här finns galna shownummer blandade med en knarkande, pillerätande Elton utan att det blir konstigt.
Rocketman är klart sevärd. Jag kanske inte kommer att se den igen och igen. Vilket inte betyder att jag inte tycker om den. Tvärtom, ibland räcker det med att se en film en gång och älska den. En del filmer är bara sådana. Andra kan skapa ett behov att vilja se dem igen utan att jag tycker att de är den bästa film jag sett på länge. Men passar tiden så kanske det blir ett ytterligare besök. Man vet aldrig.
Jag rekommenderar den i alla fall med hela hjärtat!
OBS! Stanna kvar under eftertexten!!!! Då visas bilder på den riktige Elton John när han är iförd de otroligt knasiga kreationerna i verkliga livet. De lägger upp bilderna på Taron och Elton i samma kläder sida vid sida. Så himla roligt! Då får man också höra Elton Johns nya låt (I'm gonna) Love Me Again.
Kommentera