Jag är otroligt känslig för hur ljud låter.
Jag menar inte höga ljud utan hur ljudmattan låter. Även om nu höga och stimmiga ljud gör mig utmattad.
Till exempel, en glad barnkör är bland det värsta jag vet att lyssna till. Det ska vara sött och gulligt när de sjunger falskt men i mig skär det sig något fruktansvärt. Jag vill göra som barn, sätta fingrarna i öronen och grimasera illa.
Sångare som har röster som ligger lite fel hela tiden gör mig knasig. Som sångerskan i Cranberries bland annat.
Disharmonier är inte min förtjusning. Det ska vara klara röster även om jag nu kan gilla en hes och rosslig röst, så länge de inte sjunger falskt.
Ingen röst är bättre än Freddie Mercurys men Chris Cornells hesa röst är också läcker. Celine Cion är en klar favorit före till exempel Beyoncé som wailar så jag blir alldeles sjösjuk. En långt hållen klar ton är på rysningsnivå.
Jag älskar mäktig körsång men en kör med glada amatörer som vinglar runt lite på tonerna ibland blir ett orosmoment som gör att jag inte kan njuta fullt ut.
Jag vill ha en full ljudmatta. Melodier som skramlar tomt är inget jag lyssnar på. 
Jag älskar filmkompositören Hans Zimmers ljudmatta. Han använder hela spektrat av instrument i fina hamonier. Allt från dånande melodier som passar till häftiga actionscener till finstämda tongångar som passar de allra gulligaste av scener.
Musik är otroligt viktigt för mig och jag älskar att lyssna till all sorters musik. Ju mer variation desto bättre. Jag lyssnar på allt från opera till hårdrock till pop till folklore och allt där emellan. Så länge det inte är falskt smälter jag i stort sett all musik. 

Kommentera

Publiceras ej