Det finns dagar man aldrig glömmer och så finns det 11 september. Ett datum man aldrig kommer att glömma.
2001 spenderade jag nästan tre månader i USA. Jag bilade runt landet på egen hand i en månad av dem. Jag åkte hem, via New York, den 28 augusti. Det var mulet över Manhattan så jag fick aldrig se tvillingtornen.
Det var många som ringde och sa att de var glada att jag hunnit hem innan denna hemska dag. Jag blev helt chockad när jag fick höra vad som hänt.
Jag bodde då i Göteborg och körde buss på Swebus. Jag satt på linje 51 mellan Lillhagen och Linnéplatsen. Jag hade precis lämnat hållplatsen Olskroken när de berättade på radion att ett plan hade flugit in i det ena av World Trade Centertornen. Då visste man ännu inte vidden av det hela.
När det sedan blev känt att fyra plan hade störtat visade det sig att jag hade varit i närheten av tre av platserna och besökt, dvs hamnat på Pentagons parkering i jakt efter avfart till Arlingstons begravningsplats, det fjärde.
Jag kände mig som värsta olyckskorpen.
Det är ingen rolig dag att minnas men samtidigt är jag tacksam att jag hann hem innan det hände. Inte för att jag varit orolig att ha suttit i något av planen utan att jag annars hade blivit sittande i Florida längre än plannerat då USAs regering stängde av all flygtrafik i två veckor.
11 september är verkligen ingen bra dag här hemma heller.
Utrikesminister Anna Lindh knivhöggs den 10 september och avled den elfte 2003. Likaså dog Formel-1-föraren Ronnie Pettersson den elfte 1970 efter att ha skadats svårt i en olycka dagen innan.
Nej, elfte september är ingen bra dag.
Kommentera