Var på ett mycket trevligt och produktivt styrelsemöte för Hembygdsföreningen.
Vi diskuterade så det stod härliga till. Många diskussioner om Hembygdsfesten och om söndagsöppet.
Ändå kände jag mig helt gråtfärdig när jag kom hem. Inte för någon hade varit otrevlig eller elak, tvärtom. Nej, jag känner nästan alltid så när jag har varit i sammanhang med lite mer folk.
Det känns som om hela jag är full med blåmärken eller ska jag säga själen är full med blåmärken.
Det har alltid varit så och jag gillar inte att vara med allt för mycket folk någon längre tid. Par, tre stycken går bra men mer än så blir jobbigt. Det känns som om varje människa jag talar med gör ett litet märke i min själ och blir det för mång märken gör det till slut ont. Då är en tom lägenhet när jag kommer hem ett måste. Jag måste få tid att läka. Får nästan panik ibland om det skulle vara någon hemma när jag behöver tid för mig själv.
Jag kan inte förklara hur det kommer sig att jag känner så här. Det har alltid varit så och jag har alltid behövt mycket tid för mig själv. Låta blåmärken blekna innan det är dags att få nya.
Känslan av att vara gråtfärdig och öm kan sitta i, i flera dagar beroende på vilka sammanhang jag varit i. Ju mer folk jag behöver prata med ju fler märken.
Det är en av anledningarna, de är rätt många, till att jag gillar att gå på bio. Då får jag en stund i annan värld, mina blåmärken försvinner och jag mår oftast bra efter ett besök eller tre.
Mycket ensamhet är ett måste. Det så jag är skapt tydligen.
Kommentera