När jag skriver detta är det på timman exakt 25 år sedan jag började köra buss.
Jag hade kommit hem i början på februari 1994 från mitt Floridaäventyr och någon gång därefter sökt jobb på Linjebuss men inget hört.
På förmiddagen den femte april ringde telefonen när jag höll på att baka massor av kakor på beställning. Det var från Linjebuss. De hade hittat mitt namn på en lapp och undrade om jag ville komma in direkt. Var bara tvungen att baka färdig först sedan satte jag mig i bilen och körde ner till Jönköping.
Trodde det var för en anställningsintervju men jag sattes direkt bakom ratten. En annan chaufför vid namn Lille-Kålle fick följa med mig för att se hur jag körde. Jag hade knappt inte kört buss sedan jag tog körkort över ett år tidigare. Vi körde en sväng runt Solåsen och när vi kom tillbaka sa Lille-Kålle till trafikledaren att jag körde jättebra.
Genast fick jag en pengaväska och fick ge mig ut i linjetrafik. Ingen extra utbildning och inlärning av linjer här inte. Rätt ut i hetluften direkt. Jag var nästan i chock. Den enda hjälp jag fick var min handledare Lille-Kålle som egentligen heter Jan. En oerhört pratsam och skämtsam herre. Jag fick köra linje 30, som då gick Jönköping - Tenhult - Huskvarna - Kaxholmen på dagtid och till Brunstorp på kvällstid. Avgångstiden var 13.15 och passet hette nummer 1. Det var det första eftermiddagspasset. De passen började ojämna siffror och förmidagspassen på jämna.
Jag blev lite sen till Tenhult men tog igen tiden på vägen till Huskvarna. Min kollega var mycket imponerad.
Rädd för att köra buss har jag aldrig varit. Även att det hade gått ganska lång tid från det att tagit körkortet till det att jag började köra. Kände mig alltid hemma bakom ratten.
Om jag minns rätt var passet på två varv på linje 30 och två varv på linje 121 till Gränna. På 121an fick jag köra ledvagn för första gången. Lille-Kålle skickade ut mig för att hämta den efter rast och jag skulle backa ut bussen lyckades jag knyta den direkt. Dvs när man viker ledvagnen lite för mycket så går en varningssignal igång. Det är inte helt lätt att backa med dem, speciellt om man aldrig kört någon förut. Men framåt är de smidigare att köra än en boggibuss. De är smidigare att komma runt hörnen med än en stel och lång boggibuss.
Jag fick gå in och hämta honom så han kunde backa ut bussen. Sedan var det inga problem. När vi på första varvet kom tillbaka till Huskvarna hoppade Lille-Kålle av och gick till en god vän medan jag åkte och vände inne i Jönköping för mitt andra varv. Jag blev lite orolig men han tyckte att det kommer du fixa galant på egen hand.
Tack o lov hade de ännu inte börjat använda de nya biljettmaskinerna. De infördes några veckor senare. Så jag behövde inte oroa mig för att jag inte skulle kunna sälja biljetter. Det var bara kuponger som passagerarna lätt stämplade själva och busskort som de bara visade upp.
Sedan rullade det på i nästan sjutton år innan min förbaskade MS satte stopp för all sorts körning. Men jag fick de åren i alla fall. Jag älskade att köra buss. Fordonet var en förlängning av mig. Jag kände mig som ett med bussen. Aldrig hade jag haft ett så roligt jobb förut. Jag kände mig totalt hemma bakom ratten. Jag blev expert på fyra sekunderssamtal dvs så lång tid det tog att stämpla ett busskort. Nu har jag inte kört på snart nio år och jag saknar det fortfarande. Ibland så det nästan gör ont. Men den femte april 1994 låg min busskörartid framför mig och jag visste inget om hur framtiden skulle bli.
Kommentera