Inatt drömde jag om att jag var ute och körde buss igen.
Trots att jag i drömmen höll på att köra mot riktningen i en rondell, kändes inte drömmen ångestfylld. Jag rättade till mitt körfel lätt och smidigt. Rök dock ihop med en karl som långsamt hasade sig över ett övergångställe. Han skrek att ta det lugnt och jag skrek tillbaka flera gånger att det enda passagerare bryr sig om är att bussen kommer i tid flera gånger. Vilket det är. Sedan vaknade jag.
Men jag kände ingen ångest eller oro efter drömmen. Som har varit så vanligt när jag drömt om att sitta bakom ratten iförd uniform.
Drömmen kändes lugn. Jag längtar fortfarande hysteriskt efter att få köra igen men undermedvetet kanske jag äntligen har accepterat att det aldrig mer kommer hända. Skulle vara skönt i så fall. Det har varit många ångestfyllda drömmar de senaste åtta åren.
Visserligen handlade de oftast om att jag körde och gjorde diverse fel men jag ville ändå fortfarande köra. Att sätta på mig uniformen, som jag älskade, sätta mig bakom ratten och rulla ut i trafiken. Prata med folk och klämma mig fram på gatorna.
Klart det bästa jobb jag någonsin haft. Jag älskade verkligen att köra buss!
Kommentera