Som om det inte jobbigt som det är nu?
I fredags var det tackfest för alla som hjälpt till under Hembygdsfesten.
Vi skulle börja göra iordning uppe på museet på hembygdsgården vid halv fem var det bestämt. Så kvart i fyra traskade jag hemifrån. Det regnade lite men inget som störde nämnvärt.
När jag började närmar mig kyrkan började det ösregna. Suck och jag som hade tjugo minuters promenad till. Tack o lov satt Jöjje och väntade på bilköpare och var vänlig och körde bort mig till hembygdsgården. Kvart över fyra kom jag dit.
Nu vräkte regnet mer eller mindre ner. Ingen hade kommit ännu men tack o lov kunde jag sitta under taket vid storstugan.
Halv fem kom och gick och ingen hade dykt upp. Efter ett tag kom Gunnar men när han fick klart för sig att ingen mer än jag var där åkte han hem igen och kom inte tillbaka för han skulle jobba.
Jag väntade och väntade men ingen kom. Blev bara kallare och kallare. Jag var kall och blöt. Strax efter halv sex dök det till slut upp ett par. Då berättade de att tiden hade blivit ändrad till halv sex, sex. Men de hade ingen nyckel heller så vi satt i deras bil och väntade. Till slut kom en med nyckel så vi kunde gå in.
Då var allt färdigframställt. De hade varit där under eftermiddagen och fixat allt och sedan ändrat tiden för kvällen. Men ingen hade ringt mig.
När ställföreträdande ordförande till slut dök upp och fick reda på att jag varit där redan innan halv fem, berättade hon vilka hon ringt, alla utan mig och Gunnar. Men hon bar inte om ursäkt för att hon missat mig. Hon såg mer ut som rätt åt dig att du fick sitta där och frysa.
När hon sedan tog fram alla i styrelsen, som jag tillhör, för att tacka oss för allt arbete vid gjort och hur villiga vi var att utföra saker och ting pekade hon aldrig på mig eller tittade på mig. Måste säga att jag känner mig väldigt utfryst av henne. Känner mig verkligen inte välkommen in i föreningen.
När festen sedan tog slut erbjöd sig syster att köra hem mig. Vilket gjorde att jag inte kunde stanna kvar till absluta slutet. När jag nämnde att till en av de andra att han får köra hem mig om jag inte åker med syster. Fick han en min av aldrig i livet. Jag kände verkligen inte för att gå hem i regnet och mörket så jag tackade för mig och åkte hem.
Allt har blivit så fel sedan jag dumt nog gick med i Hembygdsföreningens styrelse. Vill verkligen engagera mig mera men vissa saker kan jag inte göra. Som att åta mig att åka och handla inför fester. Måste ju ha någon som kör för Färdtjänsten godkänner bara max två kassar/per passagerare.
När jag framför mina åsikter tittar oftast ordförande på mig med nedvärderande blick. Det är ett par till som inte gillar att jag är där. Tack o lov är resten jättetrevliga. Bara för att jag inte vet så mycket om hembygden och föreningen betyder det inte att jag inte kan lära mig. Jag hjälper gärna till när det är något, som inte kräver bilkörande.
När far och en till inte tyckte att jag behövde klippa gräset i torkan i somras när det var min månad. Jag behövde fars hjälp för att visa mig hur gräsklipparen fungerar. Visade det sig att ordförandes make hade varit där och klippt istället. Då bestämde han och jag att jag tar hans månad istället. Men när ordförande fick höra att jag varit där och klippt till slut skällde hon nästan ut mig.
Kvittar hur jag gör, allt blir fel.
Jag sitter i styrelsen på ett år. Får se hur jag känner när det året har gått. Just nu är allt jättejobbigt. Ingen bra kombination när jag mår så dåligt i övrigt med olika diagnoser och oro för framtiden.
Kommentera