Jag är av naturen misstänksam mot filmer som är allt för hyllade av kritikerkåren. Det brukar vara väldigt konstiga filmer som bara inte går att tycka om.
Roma tillhör, tack o lov, inte den gruppen. Den är inte svår att förstå det minsta och trots att den är filmad i svartvitt, så är det en väldigt färgstark film.
Den vann helt rättvist tre Oscarsstatyetter för Bästa Utländska Film, Bästa Regi och Bästa Foto. Vilket är helt otroligt fantastiskt. Aldrig har jag sett något liknande när det gäller fotot.
Allt är helt utsökt fantastiskt och då kan jag inte påstå att det egentligen händer så mycket. Visst, här finns dramatiska scener men mest rullar den på i sakta mak.
Den handlar om husan Cleo som jobbar hos en medelklassfamilj i Mexico Citys stadsdel Roma. Man får följa hennes liv i några månader. Det är som att få titta in på en riktig film ett tag. Allt känns så otroligt äkta. Det är dagar fyllda med städning, matlagning och pyssel med de fyra barnen. De åker på några dagars semester, hon är ute och roar sig. Det är helt trollbindande. Jag är helt fixerad vid filmduken. Jag rörs till tårar, jag skrattar och jag vill inte att det ska ta slut.
Den är lite över två timmar och en timma undrar jag när den ska sluta men så helt plötsligt har över en timma gått och det känns som en halva tiden knappt.
Cleo är så oerhört lätt att tycka om. När hon föder ett dödfött barn vill jag stortjuta med henne och krama om henne i timmar.
Aldrig trodde jag att jag skulle bli så förälskad i filmen. Jag är helt tagen. Den kommer sitta kvar i mitt inre hur länge som helst. En helt egenom fantastisk film.
Tillägg, lite udda, det är ibland text utan att det sägs något. Med miner och rörelser visar de vad texten säger. Mycket udda med väldigt fint.
Kommentera