Ingalills Stuvning

20 Sep

14:02

UNGA ASTRID

(T)Unga Astrid.

Aldrig har jag varit med om en sådan ångestfylld film och då har jag ändå sett Korpen med all sin deprimerande handling. Unga Astrid tar det till en helt ny nivå.

Den handlar om Astrid Lindgren från sexton års ålder till ca tjugotvå. När hon börjar jobba på Vimmerby Tidning blir hon förförd av den trettio år äldre och gifte sjubarnsfadern Reinhold Boberg. Jag känner ett sådant obehag att jag inte vet vad jag ska vägen. Inte blir det bättre när hon sedan blir med barn och ogift tvingas resa till Köpenhamn för att föda. För där behöver hon inte namnge fadern. Sonen lämnas hos en dansk fostermor och det är meningen Astrid ska hämta hem honom så fort Reinhold har skilt sig.

Allt blir så jobbigt och mörkt. Inte för att jag väntat mig att filmen skulle vara en komedi, men det här var mer än jag klarade av. De två timmarna kändes som om de aldrig skulle ta slut.

Hade råkat gå på barnvagnsbio. Upptäckte det inte förrän jag skulle betala och fick total ångest. Salongen är beslyst och ljudet lite lägre. Småbarn överallt. Men det störde faktiskt inte så mycket. Värre när folk pratar än när ett barn skriker konstigt nog. Det lättade faktiskt upp den tyngdfyllda filmen. Vid ett tillfälle illvrålade en liten bäbis, kan inte varit många många månader gammal. När mamman till slut tog med den ut ur salongen födde Astrid sin son och han började illvråla också. Då blev jag lite full i skratt. Det lättade upp det hela lite.

Det är väldigt mycket långa blickar och tysta stunder istället för prat. När Astrids mamma får reda på att hon väntar barn, skäller hon inte ut henne utan tittar bara länge besviket på henne. Likadant här det med fadern i flera olka situationer. Det blir väldigt jobbigt i längden. Jag hade sådan ångest när filmen till slut var över. Kunde knappt andas. Tack o lov gick jag på Mamma Mia - Here We Go Again för fjärde gången. Den är sorglig i lagom doser men mest rolig. Kände mig mycket bättre efteråt. Till och med sången under Unga Astrids eftertexter var ångest fylld. Ane Brun sjunger en sång med en röst som låter som hon är nittio år gammal inte fyrtiotvå.

Inte kunde jag tro att jag skulle bli så illa berörd av Unga Astrid. Usch! Det enda som lättar upp är ramhistorian med hur den ålderstigna Astrid sitter och läser brev fårn barn och man får höra deras frågor.