Så var 2018s Eurovision Song Contest över.
Det var ett ovanligt bra år, många låtar som jag kan tänka lyssna på efteråt, men Nettas Toy är inte en av dem. Kan inte säga att jag blev överlycklig när hon vann. Den är bara för knasig, men det var i alla fall fart på den. En ballad till hade jag inte klarat av.
Det var sanslöst spännande under röstningen. Roligt att Benjamin fick så många tolvor, åtta stycken tror jag det var. Klart förvånande dock att han fick så få röster från folket. Men han kom högt upp på vänster sida. Det gjorde inte mitt hatobjekt Norge, tack o lov! Han huserade på höger sida. HA!
Fick hicka, när typen hoppade upp och stal micken för SuRie. Men oj, vilken glöd hon utstrålade när hon till slut fick tillbaka den.
I övrigt var det en bra sändning, även om nu Fado inte är någon pulshöjare. Portugiserna älskar verkligen sin Fado över allt annat, men tre olika i samma sändning var lite mycket snooze! Det är inga festliga stämningshöjare precis. Hur fantastiskt de än sjunger. Inte blev det bättre när Sobral lallade sig egenom sin första låt. Kul, ironi, med den stora brasilianska stjänan som ingen visste vem det va. Jag gillar Salvadors vinnarlåt, den är gammaldags gullig, men när den väl kom hade jag tappad intresset och satt med näsan i telefonen istället.
Annars rullade det på bra, inga riktiga bottennapp, även om jag nu inte direkt älskar Sloveniens konstiga låt och ännu konstigare break. Tack o lov hade de ändrat det till att hon stoppade musiken själv, från frejkstoppet i semin. Det passade bättre.
De var visserligen rätt så gapiga, men jag behövde inte sitta med skämskudden när programledarna pratade. Bästa på länge, om jag räknar bort Måns och Petra, som var galet bra.
Nu blir det lång väntan på att Melodifestivalen och Eurovision Song Contest ska sätta igång igen nästa år.
Hej Då!
 
 

Kommentera

Publiceras ej