När jag var på väg över till Eddie hörde jag hur det prasslade en massa i buskaget vid sidan av fallet.
Helt plötsligt satte en grågås upp huvudet och det blev ett himla liv. Jag flög iväg för att inte störa när de kom med sina ungar. Mycket riktigt, så var det därför de kom gående.
Det har varit magert med större fåglar i dammen på det senaste, så jag hoppades att de skulle stanna. Men de simmade bara rakt över och fortsatte upp i ån. De brukar hålla till en bit upp i ån. Kommer bara ner till ån då och då.
Den senaste veckan har vi haft både ett sångsvanspar och ett knölsvanspar, men de har tyvärr övergett oss. Det verkar inte som om det blir några svanungar att gulla över i sommar heller. Det blir tredje året i rad. Undrar varför de inte håller till i dammen längre?
Några som dock är kvar år efter år, är kniporna. Ungarna är sanslöst söta men de är lite svåra att njuta av då de inte är större än ett halvt knäckebröd med en flötkula på. Så fort de får syn på mig liksom springer de på vattenytan för att komma bort så fort som möjligt. Man vet ju aldrig vad jag kan hitta på. De är sju stycken så mamma har fullt upp med att hålla reda på dem. Gullungarna.
Kommentera