Kommer jag iväg och börjar gå, så känns det ibland som om jag kan traska på hur långt som helst.
När jag besökt mamma igår, tänkte jag först ta bussen in till stan, men jag hade inte tillräckligt med pengar på busskortet eller på kontot, så jag började gå. Tänkte att jag får väl smita på ettan när jag kommer till Elmia.
Jag har rejält ont i fötterna men det är ingen snö på trottoarerna och det gör det lättare att gå. Med musik i öronen hamnar jag i någon slags medativ stämning. Utan musiken hade jag inte kommit många meter. Nu traskar jag bara på och lyssnar på musik och tömmer hjärnan.
När jag väl kommer till Elmia går bussen precis och jag bestämmer mig för att fortsätta att gå. Hade jag tagit bussen så hade jag kommit tidigare ner till stan och fått massa tid att förströ och jag avskyr att gå på stan och slötitta, även om jag hade haft pengar att shoppar för.
Efter en timma och ungefär tjugo minuter och nästan sju kilomter är jag framme vid biografen. Där blir det häftiga Black Panther.
Fötterna gör ont hela tiden och är lite distraherande, men de blir inte ondare ju längre jag går, alltid något. De gör bara ont, konstant...
Kommentera