Sitter och tittar igenom alla miljoner bilder som pappa skannat in under det senaste året. Försöker skapa lite ordning. Pappa har bara laggt bilderna i mappar namnade efter datumen han skannade dem. Det gör det hela rätt svårjobbat. Så jag försöker lägga allti i mappar där det står vad det är. Det tar sin lilla tid. Det är massor av bilder och de är inte skannade i datumordning. Halvnytt är blandat med gammalt.
Något som jag hittat, är roliga bilder på mig. Att umgås med familjen måste det varit det värsta som fanns under min uppväxt tydligen. Jag ser otroligt lidande och uttråkad ut på de flästa av bilderna.
Jag har aldrig varit någon större sällskapsmänniska, men sååå hemskt kan det väl inte varit att umgås med familjen?
Eller är det bara det där med att vi har stannat upp för att äta? Jag älskar att vara ute och resa, men att behöva stanna och äta har ofta frustrerat mig. Jag vill se mig om, inte sitta och äta i timmar. Tittar man på bilderna så har det alltid varit så.
Men jag får väl ta som jag minns och inte som jag ser ut. För så här många år senare, så har jag bara glada minnen av att vara ute och umgås med familjen. Hur vi packade kylväskan och åkte höger, vänster, väster, höger och stannade vid någon vägkant. Så alltid talar inte bilden sanning.
 

Kommentera

Publiceras ej