Jag har alltid varit fascinerad av bilden på farfar framför den stora stenen.
Utan några jättelyftkranar har de förr brutit upp massor med enorma stenar ute på åkrarna runt omkring i min älskade by. Med enkla maskiner grävde de upp mängder med stenar och forslade dem till långa och breda strenrös. Svårt att idag förstå hur mycket de slet och trälade förr.
I höstas började jag fundera på att hitta stenen som farfar står framför. Frågade pappa vad det var någonstans. Han svarade kohagen. Fick skjuta på letandet då då snön till slut kom i mängder. Men idag blev det äntligen av. Med systerdotter och två hundar traskade vi iväg mot kohagen. Det finns väldigt mycket, otroligt mycket, sten i kohagen. Allt från små till enorma. Det var väldigt mycket nål i höstack.
Vi och hundarna hoppade runt bland tuvor och sten i sökandet. Hundarna var lyckliga som bara den. Jag hade skrivit ut bilden med farfar så jag säkert skulle hitta rätt. Efter lite sökande och hoppande hittade jag den till slut. Så roligt att få syn på den och kunna ta en bild framför den. Tur att Elin var med. Annars hade jag fått ta med mig någon en annan dag. Överlycklig traskade jag vidare genom hagarna i det härliga vädret med Elin och hundarna.
Kommentera