Så var det dags för min årliga magnetröntgen av hjärnan.
Och om ett par veckor får jag ett brev där det står att förändringarna är så små att det inte går att säga vad de beror på. Så har det låtit mest varje gång.
När jag var hos neurologen i höstas tyckte den inhyrde läkaren, att jag inte behövde göra magnetröntgen varje år. Det hade inte varit några förändringar på några år. Jag hade inga som helst problem med det. Men min ordinarie läkare tyckte tydligen inte så. För nu fick jag göra en i alla fall.
Så det var bara att hasa sig iväg till Eksjö och lägga sig på den smala britsen och köra in huvudet i tunneln.
Lyssna på dunk, dunk, dunk. Bång, bång, bång. Knak, knak, knak. I ungefär en halvtimma fick jag ligga helt stilla. Attans vad det kliar överallt då. Men det är bara att tänka på annat och hoppas att det skulle gå över. Ljuden blev efter ett tag så monotona att jag höll på att somna, trots den höga ljudnivån. Till slut var det äntligen över och jag fick åka hem.
Tyvärr satte dunkandet i huvudet och jag var helt utmattad när jag kom hem. Efter en kort promenad med Eddie fick jag till slut lägga mig och domna bort en stund. Helt utslagen.

Kommentera

Publiceras ej