Upp i den tidiga, extremt tidiga för mig, morgontimman för att äta frukostbuffé på Elsies med bästa bästisen.
Jag älskar att äta frukost! Bästa målet på dagen. De hade lagom mycket att välja emellan och vi kunde äta oss rejält mätta.
Vi fick en trevlig stund på fiket. Pratade och mumsade i oss efter bästa förmåga. Bra idé av kompis. Det tackar jag för.
Men allt var inte bra. Jag hörde alternativt ringde inte väckarklockan, så jag försov mig. Inte så bästisen behövde väcka mig, men tillräckligt för att jag skulle behöva jaga lite och framför allt så var jag tvungen att gå upp direkt efter att jag slagit upp ögonen. Jag klarar numera inte den minsta stress. Kan falla ihop totalt.
Normalt ligger jag en stund, så hela kroppen hinner vakna och komma till rätta.
När vi kom till Elsies blev jag rejält yr, vilket släpper ganska snabbt, men det sätter sig i kroppen och jag var rejält dimmig när jag kom hem. Tvingades gå och lägga mig igen. Tyvärr tänkte jag mig inte för och gick och la mig i sängen, till min katts stora irritation. Där är hans liggplats på förmiddagarna. Flera gånger var han på mig och jamade och puttade. 
"Bort med dig matte! Det är min sovplats."
Men jag hade borrat ner mig ordentligt och ville inte flytta på mig. Till slut gav han upp. Jag hittade honom senare i fotöljen vid sängen, där han tydligen lagt sig i protest. När han sover på förmiddagarna kan han också lägga sig i gungstolen i balsalen. Så jag förstår inte riktigt hans irritation. Men det är klart, det är förbjudet i Winstons värld att ändra på saker och ting. Gör man en sak vanligtvis, så ska det alltid vara så!
 

Kommentera

Publiceras ej