Ingalills Stuvning

Ibland har man tur.

Gick upp med Eddie till systers hus, för att också raste Abbe. Det var ovanligt mycket trafik, men Eddie var lydig och kom när jag ropade på honom. Speciellt glad blev jag över detta när en av jägarna i grannbyn kom och körde förbi. Han gillar inte att jag inte har Eddie kopplad. Jag förstår honom och är väl medveten om att hundar inte får springa lösa på vissa tider på året. Men Eddie är omöjlig att ha i koppel. Han är otroligt stark och jag flyger som en vante efter honom när han drar iväg. Det är plågsamt både för honom och mig.

När vi kom upp till Abbe, hade jägaren stannat för att prata med en annan jägare. Så jag hade flera par ögon på mig när jag släppte lös ytterligare en hund. 

Den ovanligt myckna trafiken fortsatte, det var bilar, traktorer, paketbilar och lastbilar om vart annat. Vad i hela livet! Min lilla kära by som brukar vara så lugn.

Så jag fick hålla hundarna inne trädgården längre än vanligt. Men de lyssnade båda snällt på mig. När jag väl sedan gav dem tillåtelse att skutta vidare kom ytterligare fordon. Men hundarna kom snabbt till mig och ställde sig på sin sida av mig och inväntade att paketbilarna skulle åka förbi.

Och så höll det på flera gånger under den korta promenaden runt ladugården, men Eddie och Abbe höll sig snältl till mig eller en bra bit från vägen. Kändes otroligt skönt eftersom jägarna hela tiden glodde på mig.

Duktiga vovvar!