Jag är inte mycket för att be och kanske inte är den allra reliogösaste. Jag går inte ofta på gudstjänster. Men jag känner alltid att min tro finns med som en grund i mitt liv.
När jag är med på bön en gång i månaden, känner jag ett inre lugn. Jag uppskattar dessa stunder otroligt mycket och jag är verkligen glad att jag började gå på dem. Det är en stunds själslig ro med trevlig samvaro.
Jag är inte den som högt sitter och tackar Gud, men jag sänder en tanke om den är någon som jag tycker behöver Guds hjälp.
Jag har mått så otroligt dåligt i flera veckor nu, ångesten har kommit och gått i vågor. Jag gillar inte att be någon be för mig, men jag kände att orkar inte med att må så dåligt. Så i måndags undrade jag om det var ok att de bad för mig och givetvis gjorde de det.
Flera lade händerna på mig och mina tårar började sakta rinna. Som de gör nu när jag tänker tillbaka på stunden. Jag kände en otrolig värme strömma emot mig och kände mig nästan direkt bättre.
Trots att det har hänt jobbiga saker de senaste dagarna känner jag ingen ångest. Utmattad är jag, men själsligt känner jag mig mycket bättre. Känner mig mycket starkare.
Jag är så glad att jag vågade ta modet till mig och be om bön. Funderade på det i flera dagar innan. Jag ångra verkligen inte att jag vågade.
Gud hör bön!
Kommentera