För första gången sedan jag kom hem från USA, så har Eddie och jag varit ute på långpromenad. 
Det är inte mycket som gått min väg sedan jag kom hem när det gäller motion. Först var det för mycket snö, trött efter resan, sedan hade jag länge problem med yrsel och ovan på allt annat skadade jag foten. Som gjorde att jag bara kunde hå på plan mark. 

Först var systerdotter och systerdotterbarn med men sedan fortsatte Eddie och jag själva. Det är inte alltid som han vill följa med när lillmatte är hemma. Men idag rusade han lyckligt iväg. Det var som om han inte uppfattade att de inte var med när vi kommit en bit. Då blev han plötsligt velig. Ska jag rusa hemåt eller ska jag fortsätta med promenadmatte? Han stannade flera gånger och bara tittade på mig.  Jag traskade oförtrutet på. Till slut skuttade han lyckligt iväg framför mig. 

Vi traskade på ledningsgatan bort mot Madhemmet. Det finns något som liknar en väg, men är inte på något vis asfalterat, inte ens grusat. Det är ganska så ansträngande att gå där bland tuvor och torv. För det mesta var det torrt, men det gäller att titta vad jag sätter fötterna. Det finns lite blöta hål här och var. Eddie kunde inte förstå varför det tig sådan tid. 

Vid Madhemmet gick det kor och vi fick gå tillbaka lite och ta en annan väg. Till slut kom vi ut på bättre skogsväg och sedan på den asfalterade vägen. När vi kom till systers damm sa det plask och Eddie for i med ett skutt. Den hunden älskar verkligen att bada. 
Sedan travade han snabbt på hemåt. Stannade till ett par gånger för att se att vi var på väg hem. När han får klart gör sig att så är fallet, så går det i ett sträck hem utan att jag behöver gå med honom. 
Trött men glad att det äntligen blivit en långpromenad gick jag in till mig. Klämda vänsterfoten är inte helt läkt ännu, kände jag. Något gör fortfarande ont när underlaget inte är plant. Men det är ingen svår smärta, mer bara ett obehag. Så det överlever jag. 


Kommentera

Publiceras ej