Så var det då dags för HV-dagen med matcher för både damer och herrar, pannkaksfrossa och Samir & Viktor.
 
 
Iförd mina HV-rosetter klev jag på bussen i Sund. Ett par grabbar i 16-åldern nästan avled av skratt när de såg mig. De satt i säten mitt emot varandra och flyttade runt för att de båda skulle se mig. Jag blev så full i skratt när jag såg dem att jag till slut gick fram till dem och sa att det är ok att de skrattar åt mig. Jag skäms inte för att jag är ett galet HV-fan.
 
 
Väl framme i Kinnarp hamnade jag bland likasinnade, HV-tröjor, ansiktsmålningar och dyligt. Så där var det ingen som stirrade och skrattade. Började med att frossa, nåja, i pannkakor. Det står att man får äta hur mycket man ville för 35 kr, men de som delade ut maten i baren var snåla värre. Först fick alla tre var, ville man ha fler fick man komma tillbaka, tack o lov var det ingen kö. Väl tillbaka fick jag tjata till mig tre till, när jag dök upp ytterligare en gång fick jag surt två till. Undra vad de hade för direktion över hur många man fick äta? Kändes inte alls välkomnande.
 
 
Efter pannkakorna tittade jag på tredje perioden med HVs damlag mot norska Vålegänga. De ledde med 4-0 och de spelade bra, men gjorde tyvärr inga mål i tredje. Damhockey är verkligen helt annorlunda mot herrarnas variant. Då tuffa tacklingar är förbjudna blir det ett helt annat spel. Det böljar mer fram och tillbaka, det är kul att titta på men blir inte så intesivt som herrarna.
 
 
Förutom att alla tjejer är gallerförsedda är största skillnaden från grabbarna alla hästsvansar och flätor som fladdrar i farten. Roligast var att se andra målvakten. Där satt ett litet blond huvud på en kropp i enorm utrustning, såg nästan ut som om den försökte svälja henne.
 
 
I väntan på att herrarnas match mot Malmö skulle börja fick jag bland annat genomlida Samir & Viktor. Tack o lov var repotoaren bara tre sånger lång, men de körde två av dem två gånger. En hade tydligen spelats 18 miljoner gånger någonstans, men jag har aldrig hört den. Mitt under andra gången av första låten kom HV ut på isen och jublet överröstade nästan duon.
 
 
Innan matchen började presenterades alla HV-spelarna, största jublet fick Karalahti. De stackars rätt okända juniorerna, vars namn inte stod i programbladet fick nöja sig med att sekriteriatet ropade upp hela deras namn. Annars är det ju så att de ropar upp nummer och förnamn, så ropar publiken ut efternamnet.
 
 
Själva matchen var inte mycket att skriva hem om. Malmö vann med 4-1. De var vassare och ville mer och deras målvakt var väldigt bra. För HV var det mest felpass, hoppande puckar och klubbor som antingen hade hål i dem eller var gjorda av mjukt gummi. Tack o lov för Tedenby som snyggt sköt en enda målet, Laines kycklingdans, eller vad nu rörelserna skulle vara, när han fick matchstraff för osnyggt uppförande mot domarna och den nye transatlantiske backen O´Byrne. Han fick till några riktiga pärlor till tacklingar, fick hela arenan att jubla. Han var inte svår att titta på heller, den, i skridskor, över två meter långe backen.
 
 
Efter matchen hade jag en timma till bussen skulle gå, så jag gick ner till stan. Fick, som vanligt, njuta av en underbar solnedgång över Vättern. Älskar verkligen ljuset som blir över sjön på kvällarna!
 
 
Satte mig och åt min medhavda pizzabit på en bänk medan jag avnjöt utsikten. Denna dag blev, likt turen till Gränna, en budget dag. Bussresa fram och tillbaka till Sund, 50 kr, pannkakor och en mer, 35 kr och fri entré till matchen. Vatten, te, hemgjord kola och kvällsmat hade jag med mig. Det går att ha roligt för liten penning.
 
 

Kommentera

Publiceras ej