Efter en 2,5 timmar lång tågresa, med massor broderande, var jag åter hemma i det svensktalande landet i öster. Jippi!
Två fina biografer besökte jag. Ok, Palads såg för grilligt gräslig ut på utsidan men väldigt fin inuti. Med undantag för damtoaletten på entréplan. Aldrig har jag varit med om att en damtoalett luktar så mycket urin. Var tvungen att titta efter att jag gått rätt.
Palads hade egen godisbutik som var FULLSTOPPAD med godis och lite popcorn.
På Palads blev det två filmer.
Lone Survivor om hur ett uppdrag i Afghanistan går fel. Väldigt fel. Kan för mitt liv inte förstå att någon frivilligt vill ut och kriga i okänt land. Att försvara sitt eget land, ja. Men annars, nej. Filmen är välgjord och riktigt så spännande trots att jag vet att bara en överlever. Men det blir lite väl utdraget och Mark Wahlbergs ensamma överlevare är lite för brorduktig för att det ska kännas helt trovärdigt. Så också sättet de andra tre i teamet dör. Det har blivit väldigt överdrivet. Det är ju också rena fantasier då de fyra delade på sig och överlevaren inte var i närheten av de andra tre när de dog.
Eric Bana gör en mindre roll som befäl, som också dör, snyft. För jösses vad den karln är läcker! Även i skägg och risigt hår.
American Hustle. Fantastiskt skådespel! Tur det för i övrigt kändes den evighetslång. Tar den aldrig slut? Men som sagt skådespelet är lysande. Christian Bale som småfet och med överkammad flint är helt sanslös. Regisören har också fått till 70-talets alla hemska detaljer in i minsta lilla pryl. Till och med på sättet Bale skjuter upp sina glasögon andas 70-tal. Att det även är mode i rörelser. Men som sagt den känns otroligt låååång. Det pratas och pratas och pratas. Men problemet är väl att jag inte gillar någon speciellt mycket. Hur bra de än spelar.
Familien, på danska. En Familj på svenska. En familj samlas för begravning då fadern tagit livet av sig. Då kommer all gammal byk upp till utan. Det kommer aldrig riktigt fram varför han, efter så många år som alkoholist och med piller knaprande fru, tar sitt liv. En hel drös massa annat elände kommer liksom ivägen. Det borde vara tungt och jobbigt för det grälas i stort sett i två timmar. Men det är rörande, jösses vilka liv de levt, och hysteriskt roligt. Meryl Streep, är helt lysande som den pillerknaprande mamman som är stolt över att hon alltid säger sanningen. Även om det är sådana elakheter att man tappar hakan. Bäst är dock Julia Roberts som den äldsta dottern. Hon har aldrig varit bättre! Många hemskheter kommer till ytan och inget just löses upp men trots det känns det som om filmen slutar i dur.
På tisdagen, och på kvällen innan, såg jag resten av filmerna. Köpenhamns äldsta biograf. Nu ombyggd till en rad mindre salonger. Var charmig med pyttesmå toaletter.
One Chance om operasångaren Paul Potts liv innan vinsten i Britain's Got Talent är hysteriskt rolig. Visst, de har ändrat om lite och lagt till lite mer elände och strukit några av de mindre framgångarna. Men det gör inget för filmen är så totalt charmig. Torr engelsk humor, massor av underbar opera och en hel drös med roliga missöden. Jag skrattade, jag grät, jag berördes. Måste bara älska en sådan film.
Nebraska, en bitterljuv historia om gamle Woody som trotts sig ha vunnit 1 miljon dollar i Lincoln, Nebraska. Med en dåres envetenhet SKA han bara ta sig dit från Billings, Montana. Den lätt Alzeimerssjuke Woody förstår inte att det bara är en ploj för att sälja tidningar. Ene sonen följer till slut med honom till Lincoln. På vägen stannar de i Woodys gamla hemort i Nebraska. Där blir den ene mer gniden en den andra när Woody berättar om sin vinst. Filmen är en hjärtevärmare som blandar allvar med stora gapskratt. Bruce Dern som Woody är toppen men bäst är frun June Squibb, båda Oscarsnominerade. Hon må verka elak och bitter men någonstans under alla giftiga kommentarer döljer sig ett varmt hjärta.
Efter sista filmen hade jag två och en halv timma till tåget skulle gå. Traskade lite håglöst runt Köpenhamn. Tänkte först sätta mig på stationen. Men här fanns inget bra stans att sitta. Rätt hemsk station måste jag säga. Så jag traskade på ömma fötter gata upp och gata ner. Hittade några fina änder och ilskna svanar vid en damm.
Biobesök,
Kommentera