ATT FÅ EN OBOTLIG SJUKDOM.
I februari 2007 mådde jag ofantligt dåligt i några dagar. Hade svårt att röra mig, kändes som om jag vägde flera ton, minst. När jag skulle ta mig in i bussen fick jag hjälpa till med händerna för att lyckas få upp benen. Jag mådde pyton i fyra dagar. Kunde inte fatta vad det var med mig. Men när det gick över tänkte jag inte så mycket på det.
Senare på våren började jag få problem med att handarbeta, fick svårt att hitta rätt med nålen. Skriva för hand började också bli svårt. Jag var inte darrig men upplevde händerna som mycket okordinerade. Gick till vårdcentralen flera gången och läkaren skickade iväg mig på alla möjliga undersökningar. Men ingen hittade något. Men jag gav mig inte. Jag kände att något var i kroppen var fel. Hade flera gånger dagar då jag mådde dåligt. Inte så svårt som i februari men ändå så att jag lade märke till de dåliga dagarna. Till slut skickade min läkare iväg mig till Neurologen bara för att bli på den säkra sidan med att det inte var MS. Men när jjag pratade om hur jag mådde med neurologläkaren Cornelia Lauerman tyckte hon han det lät precis som MS och jag fick tid för att ta ett ryggmärgsvätskeprov.
Jag får en tid i slutet på september, efter min Texas-semester. Hela den semestern går i stort ut på att grubbla på om jag har MS. Jag sover ytterst lite och för det mesta sitter jag bara och stirrar tomt när jag kör. Ser inte vad jag passerar och jag lyssnar inte på musiken. Byter bara CD var gång jag hör att den börjar om. Under andra veckan kommer tårarna och jag gråter i massor. När jag sett Jodi Fosters The Brave One och hon berättar efter en svårmisshandel som lämnar henne i koma i flera veckor och dödar hennes fästman att hon känner sig helt död och tom innuti gråter jag ännu mera. Är helt förstörd i flera dagar.
När jag kommer hem tar jag det lätt obehagliga provet. Läkaren sätter in en stor spruta med slang i ryggraden. Det gör ont men inte plågsamt ont. Eftersom det hela sker bakom min rygg ser jag inte vad de sysslar med. Heller inte hur ryggmärgsvätskan ser ut. För när de dragit ur nåeln måste jag sitta frammåt lutad en stund för att inte riskera att svimma. När jag tillåts ställa mig upp är allting bortplockat. Dr Lauerman säger att provet ser bra ut och att de kommer skicka ut svar och boka en ny tid.
När svaret kommer efter några veckor står det att provet visar tecken på en kronisk inflamation. Jag får en ny tid den artonde december! I tre månader ska jag gå och vänta på att få besked!!!!! Kronisk inflamation säger mig inte så där jättemycket. Men när jag pratar med Steve ifrån Australien vars mamma hade MS, så sa han att kronisk inflamtion betyder just MS. Jag skjuter de mesta tankarna om det hela åt sidan tills det är dags att träffa Cornelia igen.
Hon bekräftar att det är MS jag har. Jag känner abslout ingenting. Helt tom sitter jag och tar emot all information. En sköterska tar med mig för att lära mig hur jag tar min medicin. Har jag den med mig undrar hon? Jag visste inte ens att jag fått ett recept. Visste inte att man kunde få e-recept. Jag går ut till mamma och pappa som sitter och väntar och berättar om att jag har MS. Vi kramas en stund innan jag hämtar ut mina sprutor på apoteket och går sedan tillbaka till neurologen.
Då mina händer inte är helt stadiga får jag en liten manick att sätta fast sprutan i som sedan skjuter ner nålen i muskeln på ovansidan av låret. Det är mer obehligt än det gör ont. Får ta panodil som ska motverka biverkningarna, frossa, värk och andra influensaliknande symptomer.
Är mest helt tom om i känslan att ha en obotlig sjukdom. Dagarna rullar på och jag har endast mindre problem med MSen. Först i februari 2008 kommer reaktionen och tårarna kommer rullande i forsar i obevakade stunder. Trodde jag behandlat färdigt det hela känslomässigt under min Texas-resa men så var fallet tydligen inte.
Ibörjan pratar jag sällan om att jag är sjuk. Men alltsom efter att jag får ibland synbara problem berättar jag om det på jobbet. Än så länge kan jag köra buss utan några större problem. Tack o lov. Jag kämpar på och försöker leva så normalt jag kan.
I februari 2007 mådde jag ofantligt dåligt i några dagar. Hade svårt att röra mig, kändes som om jag vägde flera ton, minst. När jag skulle ta mig in i bussen fick jag hjälpa till med händerna för att lyckas få upp benen. Jag mådde pyton i fyra dagar. Kunde inte fatta vad det var med mig. Men när det gick över tänkte jag inte så mycket på det.
Senare på våren började jag få problem med att handarbeta, fick svårt att hitta rätt med nålen. Skriva för hand började också bli svårt. Jag var inte darrig men upplevde händerna som mycket okordinerade. Gick till vårdcentralen flera gången och läkaren skickade iväg mig på alla möjliga undersökningar. Men ingen hittade något. Men jag gav mig inte. Jag kände att något var i kroppen var fel. Hade flera gånger dagar då jag mådde dåligt. Inte så svårt som i februari men ändå så att jag lade märke till de dåliga dagarna. Till slut skickade min läkare iväg mig till Neurologen bara för att bli på den säkra sidan med att det inte var MS. Men när jjag pratade om hur jag mådde med neurologläkaren Cornelia Lauerman tyckte hon han det lät precis som MS och jag fick tid för att ta ett ryggmärgsvätskeprov.
Jag får en tid i slutet på september, efter min Texas-semester. Hela den semestern går i stort ut på att grubbla på om jag har MS. Jag sover ytterst lite och för det mesta sitter jag bara och stirrar tomt när jag kör. Ser inte vad jag passerar och jag lyssnar inte på musiken. Byter bara CD var gång jag hör att den börjar om. Under andra veckan kommer tårarna och jag gråter i massor. När jag sett Jodi Fosters The Brave One och hon berättar efter en svårmisshandel som lämnar henne i koma i flera veckor och dödar hennes fästman att hon känner sig helt död och tom innuti gråter jag ännu mera. Är helt förstörd i flera dagar.
När jag kommer hem tar jag det lätt obehagliga provet. Läkaren sätter in en stor spruta med slang i ryggraden. Det gör ont men inte plågsamt ont. Eftersom det hela sker bakom min rygg ser jag inte vad de sysslar med. Heller inte hur ryggmärgsvätskan ser ut. För när de dragit ur nåeln måste jag sitta frammåt lutad en stund för att inte riskera att svimma. När jag tillåts ställa mig upp är allting bortplockat. Dr Lauerman säger att provet ser bra ut och att de kommer skicka ut svar och boka en ny tid.
När svaret kommer efter några veckor står det att provet visar tecken på en kronisk inflamation. Jag får en ny tid den artonde december! I tre månader ska jag gå och vänta på att få besked!!!!! Kronisk inflamation säger mig inte så där jättemycket. Men när jag pratar med Steve ifrån Australien vars mamma hade MS, så sa han att kronisk inflamtion betyder just MS. Jag skjuter de mesta tankarna om det hela åt sidan tills det är dags att träffa Cornelia igen.
Hon bekräftar att det är MS jag har. Jag känner abslout ingenting. Helt tom sitter jag och tar emot all information. En sköterska tar med mig för att lära mig hur jag tar min medicin. Har jag den med mig undrar hon? Jag visste inte ens att jag fått ett recept. Visste inte att man kunde få e-recept. Jag går ut till mamma och pappa som sitter och väntar och berättar om att jag har MS. Vi kramas en stund innan jag hämtar ut mina sprutor på apoteket och går sedan tillbaka till neurologen.
Då mina händer inte är helt stadiga får jag en liten manick att sätta fast sprutan i som sedan skjuter ner nålen i muskeln på ovansidan av låret. Det är mer obehligt än det gör ont. Får ta panodil som ska motverka biverkningarna, frossa, värk och andra influensaliknande symptomer.
Är mest helt tom om i känslan att ha en obotlig sjukdom. Dagarna rullar på och jag har endast mindre problem med MSen. Först i februari 2008 kommer reaktionen och tårarna kommer rullande i forsar i obevakade stunder. Trodde jag behandlat färdigt det hela känslomässigt under min Texas-resa men så var fallet tydligen inte.
Ibörjan pratar jag sällan om att jag är sjuk. Men alltsom efter att jag får ibland synbara problem berättar jag om det på jobbet. Än så länge kan jag köra buss utan några större problem. Tack o lov. Jag kämpar på och försöker leva så normalt jag kan.
Kommentera